Livet efter Astrid

Årsdagen har passerat. Vi överlevde den också. Ibland är det svårt att tänka sig att något skall kunna ha ihjäl en när man överlevt sitt eget barn. Vi försökte ta det lungt. Tog en promenad i vårsolen. Var i stan. Handlade lite. Pysslade lite i huset. Åkte till graven. Förundrades över alla vackra blommor som nära och kära satt dit. Fällde några tårar. Pratade. Minndes. Faktiskt lite som vilken dag som helst. För Astrid är ju med oss alla dagar. Oavsett om det är högtid, födelsedag eller en helt vanlig tisdag.

Stort tack till alla er som på ett eller annat sätt delat Astrids dag med oss.

På Astrids födelsedag hade vi skickat in några minnesord som publicerades i lokaltidningarna. För er som inte läser GA eller GT så kommer dom här:

Till minne av Astrid Olin

Tänk att det redan gått ett år.
Ett år sedan vår förväntan och glädje över att bli föräldrar i ett ögonblick byttes till förtvivlan.
Förtvivlan över något vi fick men lika snabbt förlorade.
Ett år av sorg. Ett år av saknad
Ett år då vi lärt oss hur det är att vara föräldrar till ett barn som inte längre finns.
Ett år av stolthet. Stolthet över dig, vår finaste lilla flicka.
Du fattas oss, idag, imorgon - för alltid.

/Mamma och Pappa

Förra veckan var svärmor och svärfar här. Denna veckan är Oscars bror här (tyvärr har han lämnat sin bättre hälft hemma). Med andra ord så har vi fått massa hjälp i huset. Rör har dragits, solvärme installerats, väggar tapetserats och golv har blivit lagda. Det är nära nu. Snart kan vi flytta in i vårat alldeles egna hus. Vi längtar.

Köket är på plats. Tyvärr var bänkskivan skadad i transporten så vi väntar ännu på en ny. Vi har valt kök från Ikea.

 

Efter mycket svett, svordomar och gråa hår kom golvet till slut på plats. Mattlackad ekparkett från Tarkett.

Jag och svärmor Bitten tapetserar fondhörn i vardagsrummet. Tapet från Marimekko.

 

Fondvägg i sovrum, tapet från Rusta.

 

Jag har lagt klinker i tvättstugen. Tänk vad mycket nytt man lärt sig den senaste tiden...

 

Badrummet är färdigkalklat och toan är på plats. Tänk nu behöver man inte gå ut i skogen när behov uppstår.

 

En dag när jag har tid, lust och energi. Då skall jag anstränga mig och kanske lära mig hur min kamera fungerar. Sen skall jag ta fina bilder. Som ni ser har inte den dagen kommit än.

Jag har mått bra en tid nu. Har haft så mycket att pyssla med i huset så jag har inte ens haft tid att känna efter. Men jag visste att det inte skulle vara för evigt. För nu närmar den sig. Årsdagen. På onsdag i nästa vecka är det ett år sedan vår dotter föddes och dog. Klumpen i magen växer sig större. Ångesten kommer krypande.

Hur gör man? Skall man fira sitt döda barns födelsedag? Hur man än gör blir det fel. Jag vill inte sörja hennes födelsedag. Inte heller fira hennes dödsdag. En ekvation som är omöjlig att lösa. Dagen kommer inte gå obemärkt förbi. Det vill jag ju inte heller. Även om det är skönt att stoppa huvudet i sanden.

Som om det inte vore nog med jäkelskap så fick vi missfall härom veckan. Vi som hoppades det var vår tur nu.