Livet efter Astrid

Igår var det mors dag. Min första mors dag som mamma. Jag är glad att jag inte blev bortglömd. Astrids pappa hade hjälpt henne att köpa en present till mig. Jag antar att dom flesta små barn får hjälp av sina pappor med morsdags present. Astrid kommer alltid att behöva hjälp. Även när hon skulle varit stor och kunnat handla själv.

Jag är en annorlunda mamma. En änglamamma. En mamma utan barn i livet. Det finns fler som jag. Alldeles för många. Vissa änglamammor har fler barn, kanske några i livet. Vissa änglamammor har fler änglar än jag. Alla har vi minst ett barn för lite.

Livet är orättvist. Ibland känner jag mig så lurad. Efter att ha längtat, planerat och hoppats på att bli gravid så blev jag det förra sommaren. I nio månader bar jag henne i min mage. Kände henne sparka. Fick höra hennes hjärtljud och se henne på ultraljud. Längtade efter att hon skulle få komma ut. Längtade efter att få lära känna henne. Längtade efter att få hålla henne i min famn. Se henne i sin pappas famn. Allt gick så bra. Jag mådde bra. Astrid mådde bra där hon låg i min mage. Värkarna kom. Äntligen. Nu skulle vi få lön för nio månaders längtan och väntan. Vi skulle äntligen få träffa vårat barn. Vi åkte till förlossningen. Hon mådde bra. Jag kämpade på. Så äntligen kom hon ut. Men det blev inte som vi tänkt. Vi föll på målsnöret. Blev snuvade på konfekten. Lurade. 

Jag har hittat så många andra änglamammor här på internet sedan det ofattbara drabbade oss. Vi sitter alla i samma båt.  Den här dikten tyckte jag var jättefin. Det gör ont i hjärtat att läsa den. Kanske Astrid också säger så här?!

BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA

Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig,
jag vet och jag känner, hur du saknar mig.
Jag känner av din stora smärta,
som du för alltid har i ditt hjärta.

Jag kom ner till jorden ett litet tag,
detta var en skriven lag.
Min tid på jorden blev inte lång,
jag skulle tillbaka till himlen, nästan på en gång.

Ett lån till dig jag bara var,
och jag kunde inte så länge stanna kvar.
För jag var en gammal själ,
och detta kände du mamma, så väl.

Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg i ditt bröst,
är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.

När jag står vid din sida ibland,
känner jag vårt starka kärleksband.
Då längtar jag också efter dig,
precis så starkt som du längtar efter mig.

Men varje gång du stilla viskar mitt namn,
känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn.
Känn hur jag ger dig av all min styrka,
och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.

Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut,
tills den dagen då ditt liv tar slut.
För då min älskade mamma och vän,
ska du och jag åter mötas igen.

Skriven av
Marie-anne Thörnström den 21-4-2003

mamma till Marcus 82-02

Fler fina dikter skrivna av Marie-Anne hittar ni här.

Nu har det gått mer än en månad sedan Astrid föddes och dog. En månad som skulle bestått av barnaskrik, glädje och vakna nätter. En månad som istället bestått av sorg, saknad och förtvivlan. Sorg över vad vi gått miste om. Saknad efter vårt barn som vi aldrig fick lära känna. Förtvivlan över att livet är så oförutsägbart och orättvist.

Livet börjar sakta återvända. Jag vågar mig ut bland folk. Vi sover, äter och finns till. Men inte på samma sätt som förut. Det fattas en bit av oss. Vi är skadade. Vingklippta. Kanske kan vi lära oss flyga på nytt. Men det kommer aldrig bli som förut.

Den 20:e maj var en tung dag. Då skulle Astrid ha blivit en månad. Det blev hon aldrig. Hon kommer inte bli två månader heller. Inte ett år. Inte börja skolan. Inte ta studenten. Inte se vårens knoppar brista ut eller uppleva sommarens ljumma vindar. Det känns så orättvist att hon blev utan sitt liv. Att vi blev utan hennes liv.

Hur Astrid skulle vara i livet, det får vi aldrig veta. Däremot fick vi hålla henne, titta på henne och känna på henne. Även om det bara var en kort stund. Vi tittade på henne och såg att hon hade min näsa, Oscars haka och hår. Hon var pappa upp i dagen. Astrid hade till och med pappas långa tår. Hade hon blivit vuxen hade hon nog fått leta skor på herravdelningen. Jag som bukar reta Oscar för hans tår, dom liknar nästan fingrar. Astrids tår däremot, var dom finaste jag sett. Trots att dom var långa som sin pappas. Men det är väl så, att ens barn inte har några brister. Astrid hade ju bara en brist, hon andades inte. Vår dotter är ett tyst barn och kommer så att förbli.

Tänk om Astrid hade fått leva
Istället för att dö
Tänk om hon hade fått vara bland de nyfödda i tidningen
Istället fick hon vara bland dödsannonserna
Tänk om vi hade fått ha namngivningscermoni
Istället för att ha begravning
Tänk om våra vänner hade fått träffa Astrid
Istället för att se henne på bild
Tänk om jag kunde få hålla henne i min famn
Istället för att den skulle vara så tom
Tänk om vi kunde fått glädjas åt henne
Istället för att sakna henne
Tänk om vi kunde fått ge henne en blomma
Istället får vi sätta blommor på hennes grav
Tänk om Astrid hade fått vara med oss
Istället för att vara en ängel

Tre dagars slit vid tomten, tre dagar som faktiskt har varit bra. Nästan för bra för att vara sant. Tänker ju på Astrid hela tiden och önskar att hon vore hos oss men utan den förtvivlan som jag känt innan. Den kommer säkert tillbaks. Förr eller senare. Vi har pratat om det Oscar och jag. Om det är så att vi skjuter upp sorgen där vi sliter i skogen. Jag vet inte vad jag skall tro. Kan man skjuta upp sorg? Eller är det sorg, att vissa dagar är bra och vissa dåliga?

Jag tror att det är bra att ha något att göra. Något som skingrar tankarna. Om man orkar vill säga. Själv mår jag som sämst de dagar när jag sitter hemma och ingenting gör. Dessutom är det lite verklighetsflykt att vara där ute i skogen. Det är ju ingen större risk att springa på någon man inte vill träffa. Sedan skall naturens läkande kraft inte underskattas. Fåglarnas kvitter. Solens varma strålar. Himlen som gråter med oss.

Jag undrar hur Astrid skulle varit om hon fått leva. Vilka egenskaper hon skulle haft. Skulle hon varit lika envis som jag? En rödhårigs temperament som sin pappa? Skulle hon sovit på nätterna? Skulle hon haft kolik? Fan, det gör ont att vi aldrig kommer att få veta.

I hällande regn började vi idag röja på tomten. Enebuskarna slets upp med rötterna med ren handkraft. Handkraft ackompanjerade av harranger med svordomar. Oscar gick lös med motorsågen. Första gången sedan lumpen och det är ju ett par år sedan. Med tanke på det så är vi nöjda med att han bara fällde ett litet träd i huvudet på sig själv. Nåväl, det var ju ändå inga vitala delar.

Det känns bra att vara tomtägare. Bra för att vi får något som skingrar tankarna. Något man kan gå lös på. Få ut lite frustration genom kroppsarbete. Oscar kallar sig själv för greve. Greven med världens minsta greveskap. Hela 2700 kvadratmeter. Tänka sig att det kommer att finnas ett hus där snart. Ett hus som vi skall bo i. Vår familj där det saknas en. Vår familj där det alltid kommer att vara ett barn för lite runt middagsbordet.

Trots regnet så kändes det bra att vara ute hela dagen. Frisk luft kan verkligen göra underverk. Det märkte jag när vi kom hem igen. I lägenheten kom det över mig igen. Instängd. Astrid kommer inte tillbaka. Jag tänkte på det på tomten också. Vände mig om för att se om barnvagnen stod där under trädet som jag hade tänkt. Det gjorde den ju inte. Den står ju i förrådet hemma hos mina föräldrar. Tom.

Aska blickar ut över greveskapet.

Jag har känt det idag. Solens varma sken. Vårsolen. Den har värmt mig. Både innuti och utanpå. Efter en jättetung vecka så har jag i alla fall fått en dag som varit lättare. En dag att samla kraft. En dag att göra allt det där som jag inte mäktar med de tunga dagarna.

Efter begravningen var det som att falla rakt ner i ett svart hål. Rakt ut i tomheten. Plötsligt insåg jag att det inte var någon mardröm. Kände saknad efter vårt barn som inte fick vara hos oss. Kände hur tom min famn var. Hur tom lägenheten är utan barnaskrik och spjälsäng. Tom innuti. Före begravningen hade vi massa praktiska saker att ta tag i. Efteråt hade vi bara en räkning från begravningsbyrån.

Men vi fick också en plats att gå till. Ett tryggt ställe för Astrid att vila på. Vi var där idag, vid hennes grav. Min mamma hade varit och tänt ett nytt ljus. Det har brunnit ljus vid hennes grav sedan begravningen. Blommorna från begravningen ligger kvar, fortfarande fina trots att en hel vecka har passerat. Idag sken solen på blommorna och på Astrids mjukisdjur som hon fått av goda vänner till mina föräldrar. Solens strålar värmde. Jag hoppas Astrid känner dom där nere. Vårens varma sken.

Igår besökte jag en mycket kär vän. Det var jättejobbigt men också befriande. Vi grät tillsammans. Kände lycka för det liv som växer i hennes mage. Många tårar rann för att det inte blev som vi tänkt. Vi skulle ju lata oss hela sommaren tillsammans. Dra barnvagnarna tillsammans i höstmörkret. Nu blir det inte så. Nu får jag glädjas med henne och hon får sörja med mig. Äkta vänskap.

Innan Astrid föddes planerade vi att bygga hus. Samma dag vi åkte in till förlossningen skulle vi ha varit på banken och skrivit papper på tomten. Vi fick skjuta upp det. Sen blev det inte som vi hade tänkt oss. Skulle vi orka bygga hus mitt i allt? Vi bestämde oss för att ändå göra det. Vi behöver något att göra. Något att bygga framtiden kring. Idag har vi varit på banken och skrivit de där papprena som aldrig blev skrivna för tre veckor sedan. Idag hade vi sorg i hjärtat. För tre veckor sedan var det fullt av hopp och förväntan. Men jag känner det ändå. Vårsolens strålar. Hoppet. Jag tror ändå det finns hopp.

Jag har aldrig varit särskilt rädd av mig. Alltid tänkt logiskt och kalkylerat över riskerna. Inte tagit ut något i förskott, varken vinster eller förluster. Nu vet jag hur det känns att vara rädd. När Astrid föddes hann jag aldrig bli rädd. Det var hårt arbete genom förlossningen. Hoppfull förväntan över att få träffa henne. Så kom beskedet och sedan dess har jag varit rädd.

Rädd för vad som hände. Rädd för vad som kommer att hända. Klarar vi det här? Rädd för att gå utanför dörren. Rädd för att träffa folk. Tänk om dom säger något dumt så att jag blir arg eller ledsen. Tänk om dom inte vet vad som hänt. Tänk om dom kommer fram och gratulerar och säger vad smal du är? Jag vill ju inte vara smal. Jag vill ju ha Astrid kvar i magen. Där levde hon ju.

Rädd för att folk inte skall förstå. Rädd för att dom tror att det går över om ett år eller om vi får fler barn. Oavsett hur många barn vi får så kommer det alltid vara ett för lite. Om ett år skulle vi ha haft en ettåring som sprang runt benen på oss. Hur kan det ha gått över då?

Jag är rädd för att det aldrig kommer att bli bättre. Att varje dag skall börja med att man vaknar och blir chockad. Chockad över att det inte är en mardröm. Sedan är hela dagen en resa genom tomhet. Rädd för att det skall hända igen. Rädd för att vi inte skall orka. Det här är ju livet. Dagarna som passerar, det är ju livet. Mitt liv skulle ju inte bli såhär. Jag hatar att vara rädd.

Astrid kommer alltid finnas med oss.

Förvånas varje dag över hur många som drabbats av samma sak som oss. Varje dag dyker det upp någon ny änglamamma eller änglapappa som förlorat det mest värdefulla man kan få. Under graviditeten tänkte man tanken att det inte är säkert att allt slutar som man tänkt. Men för varje dag som gick så bleknade den tanken. Efter vecka 12 så minskar risken för missfall avsevärt. Efter vecka 24 överlever många av barnen som föds. Vi lever ju i Sverige. Landet som har lägst mödradödlighet i världen. Landet som har utvecklat sjukvård och kan rädda alldeles för tidigt födda. Men vår dotter kunde inte räddas. Vem hade trott det?

Det tog lång tid innan jag fattade. Läkarna kom in och berättade att de inte kunde göra mer för vår dotter. Jag fattade inte. Hon låg där i mina armar när hennes hjärta slutade slå. Jag fattade fortfarande inte. Det är först nu jag börjar förstå. Börjar förstå att hon aldrig kommer tillbaka. Det var nog ingen som inte blev chockad. Mamma och pappa blev chockade när jag ringde mitt i natten. Berättade att det inte hade gått bra. Att hon dog. Deras första barnbarn fick inte stanna. Vänner och släktingar som väntat på glädjebud, fick istället ett sorgebud.

Jag sitter en hel del vid datorn. Läser om andra änglaföräldrar och deras änglabarn. Det hjälper att känna att man inte är ensam. Det finns föreningar för både drabbade och anhöriga. Tips om hur anhöriga skall bemöta drabbade hittar man här. Sen skriver jag ju här. Det finns säkert dom som tycker att jag är självutlämnande. Ärligt talat så skiter jag i det. Det här hjälper mig att skriva. Det är frivilligt att läsa.

Idag har vi träffat barnläkaren. Obduktionsresultatet har inte kommit än. Läkarna är fortfarande lika oförstående till varför Astrid inte klarade andningen själv. Vi kommer kanske aldrig att få några svar. Ärligt talat vet jag inte vad som är bäst. Att inte veta eller att få veta. Ibland känns det som att ett svar kommer leda till ännu fler frågor. Vi kommer ändå aldrig få veta varför det drabbade just oss. Aldrig få veta varför just vår dotter inte fick stanna.

Jag och Oscar har pratat om vad vi tror gick fel. Bara spekulationer. Vi har gissat oss till samma sak som läkaren. Vi får väl se om vi har rätt. Det kan dröja länge innan vi får svar, om vi får något svar. Oavsett vad det visar så får vi inte vår flicka tillbaks.

Vi besökte graven idag. Blommorna ligger kvar. Lika vackra som när vi lämnade dem efter begravningen i tisdags. Det kändes konstigt att stå där. Stå där och veta att vårt barn ligger under jorden. En meter under våra fötter. Vilandes i sin vita kista, tillsammans med nallen och filten. Med mammas halsband runt sin hals. Älskade ängel. Vår fina lilla flicka.

Begravningen blev precis så fin som vi hade önskat och hoppats. När vi har fått lite distans till allt kommer det att bli ett fint minne. Vi samlades på eftermiddagen, bara de närmsta slänktingarna. Vi ville ha det litet och det var skönt när man väl satt där. Det var tungt ändå, tungt men fint. Jan- Erik som höll i cermonin gjorde ett fantastiskt jobb. Läste fina texter och dikter som passade både oss och Astrid så bra. Skönt att slippa höra prat om gud och himmel när man ändå inte tror på det. Farbror och faster sjöng och spelade "Tears in Heaven" och "Av längtan till dig". Jag har redan använt ordet "fint" flera gånger. Men det är det som passar bäst. Fint. En fin begravning till vår fina flicka.

När själva cermonin var över bar Oscar Astrids lilla vita kista ut till graven. Astrid, trygg i pappas armar. Under tiden ringde kyrkklockorna. Jag och Oscar sänkte tillsammans ner kistan i graven. Solen som lyst från klarblå himmel hela dagen, gick i moln. Det var starkt men fint. Jan-Erik läste raderna som jag och Oscar skrivit till Astrid. Så kom solen fram igen.

Efter gravsättningen behövde vi alla lite stärkande kaffe. Under kaffet pratade Jan-Erik om vikten av att skratta. Skratta och att tillåta sig att sörja. Vi skrattade lite och det kändes fint. Efter kaffet gick vi ut till graven igen. Då var kistan täckt av jord och översållad med alla vackra blommor. Rödhaken sjöng vackert. Vi tände några ljus. Behöver jag berätta att det var fint?

Stort tack till alla som på olika sätt bidrog till att begravningen blev så fin. Den kommer att bli ett viktigt minne för oss.

Dagarna går. Imorgon är det två veckor sedan Astrid kom och togs ifrån oss. På hennes tvåveckorsdag skall hon begravas. Det kommer bli en fin dag. Det kommer att bli en tung dag. Jag tror och hoppas att vi kommer att få fina minnen av avskedet till vår flicka. Graven är redan grävd. Det kändes konstigt att titta på den och veta att det är där vårt barn skall ligga. Det skall bli skönt att ha en plats att gå till.

Det kommer bli lite sång och musik. Min farbror och faster skall spela och sjunga. Jag har skrivit några rader till Astrid från mamma och pappa som kommer att läsas upp. Vi kommer bara att vara de närmsta släktingarna på begravningen. Litet, intimt och fint kommer det att bli.

Igår var vi och spelade golf. Det var skönt att göra något annat. Att få vara ute i friska luften och få lite sol på kinderna. Jag och Oscar har inte spelat på två år. Mamma och pappa har grönt kort så dom har spelat lite mer. Storebror höll mest till i skogen och letade efter sina bollar. Det blev en hel del skratt men ibland kommer sorgen över en. Helt utan förvarning så står man där och glor tomt ut i luften. Saknaden. Tanken på att jag borde dra en barnvagn och inte en golfbag i vårsolen.

Om det var en riktigt tung dag igår, så måste jag erkänna att det är lite lättare idag. Även om gråten bränner bakom ögonen så tränger den sig inte på hela tiden som den gjorde igår. Idag kan jag se lite ljus i mörkret. Trots det svåra som har hänt oss så finns det ändå saker att glädjas åt. Saker som gjorde mig glad och lycklig innan Astrid kom och togs ifrån oss. Glädjen finns här men sorgen lägger sig som en dimma över allt.

Jag är glad över att jag har Oscar. Jag skulle inte vilja dela detta med någon annan. Fram tills detta hände oss så har vi klarat oss utan större missöden. Inga större sorger eller katastrofer har drabbat oss. Det är nu man inser att man valt rätt. Vi kommer klara detta tillsammans. Vi kommer komma ut starkare på andra sidan tunneln. Vårt förhållande har i mångt och mycket byggts på humor. Vi har skrattat oss igenom vardagen. Drivit med varandra. Skrattat åt varandra, men framförallt med varandra. Idag har vi redan skrattat mer än vi gjorde på hela dagen igår. Då drog jag inte på smilbanden en enda gång. Det finns ljus i mörkret trots allt.

Vår tokiga hund. Hon skänker oss mycket glädje just nu. Framför allt så tvingas vi går upp ur sängen. Ut i friska luften varje dag. Aska måste ha sina promenader. Även fast vår flicka togs ifrån oss. Jag vet inte hur mycket hon förstår av vad som hänt. Men hon förstår att vi är ledsna. Hon försöker pigga upp oss. Hon bjuder in till galna lekar. Hon lägger sig tätt intill när man är ledsen och behöver tröst.

Oscar och mamma bakar till begravningen. Jag är i vanlig ordning portförbjuden i köket. Sitter här vid datorn och försöker skriva ihop en text till begravningen. Kommer nog inte klara att läsa den själv. Men jag vill skriva den själv. En sista hälsning till Astrid från mamma och pappa.