Malva
Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv idag. Jag har gjort det. Det där som jag bävat för sedan den 1 augusti. Jag har träffat Malva. Malva är en fin liten perfekt flicka som är född just den 1 augusti. Hennes föräldrar är våra bästa vänner. Astrid och Malva skulle bli bästa vänner. Nu blev det inte så. För Astrid är död och Malva är levande. Astrid kommer aldrig kunna leka. Aldrig börja skolan. Aldrig spana på killar/tjejer på stan. Astrid kommer aldrig få göra allt det där. Allt det där som Malva kommer göra.
Det känns så orättvist. Men jag är ändå ärligt glad för deras skull. Glad att dom slipper gå igenom allt som vi tvingas göra. Glad att hon finns där så vi ständigt påminns om var Astrid skulle varit i livet just då. Ibland kommer det vara en svår påminnelse. Men ibland, någon gång så kanske. Någon gång kommer vi kanske kunna vara glada för att Malva påminner oss om vår flicka som inte fick stanna. För vi får aldrig, aldrig glömma henne.
Hon är så fin Malva. Hon pruttar, skriker, spyr och gör allt det där som små barn skall göra. Allt som Astrid aldrig gjorde. Jag lånade henne lite. Bar på henne. Kände värmen från hennes lilla kropp. Hörde henne gny. Jag kommer nog fortsätta låna henne ibland. Tjuva lite på det där som vi missar.
Det känns så orättvist. Men jag är ändå ärligt glad för deras skull. Glad att dom slipper gå igenom allt som vi tvingas göra. Glad att hon finns där så vi ständigt påminns om var Astrid skulle varit i livet just då. Ibland kommer det vara en svår påminnelse. Men ibland, någon gång så kanske. Någon gång kommer vi kanske kunna vara glada för att Malva påminner oss om vår flicka som inte fick stanna. För vi får aldrig, aldrig glömma henne.
Hon är så fin Malva. Hon pruttar, skriker, spyr och gör allt det där som små barn skall göra. Allt som Astrid aldrig gjorde. Jag lånade henne lite. Bar på henne. Kände värmen från hennes lilla kropp. Hörde henne gny. Jag kommer nog fortsätta låna henne ibland. Tjuva lite på det där som vi missar.
CERT nr 1
Här kommer ett skrytinlägg om vår finfina vovve. Aska har varit på utställning idag Hon erövrade sitt första CERT. Så jäkla gött! Nu är det bara två kvar till champion... Kul att skriva något glädjande på bloggen för en gångs skull. Visserligen kan ju inte alla CERT i världen inte ersätta Astrid. Men man griper ju efter varje halmstrå för att få lite glädje nu för tiden. Och ett CERT, allvarligt talat. Det är ju inte ett halmstrå. Det är ju ta mig tusan en hel halmbal.
För er som inte är så insatta i det här med hundutställning, så kan man väl kort och gott säga att det krävs 3 CERT för att få ett Campionat (dvs hunden får titeln Svenskt utställningschampion). 2 CERT delas ut per ras och utställning, ett till bästa hane och ett till bästa tik. Sen är det i praktiken inte riktigt så enkelt, men nästan.
Imorgon är det dax igen. Vi får väl se hur det går då! Håll tummarna!
För er som inte är så insatta i det här med hundutställning, så kan man väl kort och gott säga att det krävs 3 CERT för att få ett Campionat (dvs hunden får titeln Svenskt utställningschampion). 2 CERT delas ut per ras och utställning, ett till bästa hane och ett till bästa tik. Sen är det i praktiken inte riktigt så enkelt, men nästan.
Imorgon är det dax igen. Vi får väl se hur det går då! Håll tummarna!
Stort tack till Askas urmoder Susanne som visade Aska så fint idag!
Liten på jorden
Så liten på jorden. Så stor betydelse i livet. Astrid, som levt i min mage i nio månader. Föddes och dog. Levde på jorden några få timmar. Ändå har hon förändrat hela mitt liv. Mitt liv och många andras liv. Livet före Astrid. Livet efter Astrid. Två helt skilda liv. Trots att hon bara funnits en bråkdel av mitt liv. Trots det, det mest betydelsefulla som hänt mig. Nu och för alltid.
Varje barn är en gåva. Någonting man aldrig får ta för givet. Jag tar inte Astrid för given. Trots att hon redan är förlorad. Förlorad, men ändå levande. Levande så länge vi minns och talar om henne. För hon kommer aldrig glömmas bort. Inte så länge jag lever. Hjälp mig att minnas henne. Tänk på henne. Tala om henne. Det är inte farligt. Sorgligt, men inte farligt. Glömmer vi henne, har hon funnits i onödan. Då har vi lidit i onödan. Sörjt och genomlevt smärta utan anledning. Och det, det tänker jag inte gå med på.
Varje barn är en gåva. Någonting man aldrig får ta för givet. Jag tar inte Astrid för given. Trots att hon redan är förlorad. Förlorad, men ändå levande. Levande så länge vi minns och talar om henne. För hon kommer aldrig glömmas bort. Inte så länge jag lever. Hjälp mig att minnas henne. Tänk på henne. Tala om henne. Det är inte farligt. Sorgligt, men inte farligt. Glömmer vi henne, har hon funnits i onödan. Då har vi lidit i onödan. Sörjt och genomlevt smärta utan anledning. Och det, det tänker jag inte gå med på.
Vackra ord
Jag fick ett fantastiskt fint meddelande från en vän idag. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Rörd i själen. Tårarna brännde men jag lyckades hålla dem i shack. Jag satt på jobbet när jag läste. Det passar sig inte att gråta på jobbet.
Orden kommer från en gammal vän. En gammal vän som jag inte har haft kontakt med på länge. En gammal vän som tagit kontakt igen efter att blivit berörd av vårt öde. Det är modigt att ge sig tillkänna när det är som svårast att vara en vän. Modigt och välkommet.
"jag tittade på Astrids grav jättefint var det så lugnt och fridfullt en vacker plats att sörja något så tragiskt och smärtfullt. Jag lovar att änglarna har tagit hennes hand och vaktar henne med stor kärlek,varsamhet och trygghet tills mamma och pappa kommer efter. En dag veronica kommer ni få hålla om er lilla Astrid och då för all framtid och evighet. Men fick hon välja så vill hon nog se sin älskade mamma o pappa leva ett lyckligt liv tillsammans först för att hon finns med er precis varje dag, varje minut..i era tankar och hjärtan. skrattar du så skrattar hon..gråter du så gråter hon. Jag menar inte att man inte skall sörja för det är oundvikligt, men tänker man så kanske det känns lite lättare att fortsätta livet. jag beundrar dig stort. hoppas att du mår bra vännen o att vi snart kan ses igen. kramar."
Tack igen för dom fina orden.
Fyra månader
Den 20:e varje månad kommer alltid att förknippas med födelse och död. Idag är det fyra månader sedan Astrid kom till oss och lika snabbt försvann. Jag antar att det går framåt. Vi lever, andas, äter och finns till. I alla fall fysiskt. I alla fall ibland. Våra hjärtan är för alltid sargade. Själarna fyllda av tomhet. Ändå detta hopp. Hoppet om en framtid som är värd att leva för.
Framåt. Ja det går nog ändå framåt. I små steg. Ibland backar vi tillbaka. Faller. För att sedan resa oss igen. Vi har ju inget val. Trots att vi tyckte livet tog slut när Astrids låga släcktes så vaknar vi ändå varje morgon. Andas och finns till. Det är inte mycket att välja på. Livet går vidare. Vare sig vi vill eller inte.
Framåt. Ja det går nog ändå framåt. I små steg. Ibland backar vi tillbaka. Faller. För att sedan resa oss igen. Vi har ju inget val. Trots att vi tyckte livet tog slut när Astrids låga släcktes så vaknar vi ändå varje morgon. Andas och finns till. Det är inte mycket att välja på. Livet går vidare. Vare sig vi vill eller inte.
Besviken
Den 19 augusti. I flera veckor har vi sett fram emot det datumet. Med både vånda och förhoppning. Tanken var att vi skulle få veta hur det stod till med våra gener. Svar på om Astrids dödsorsak var genetisk, eller om det var natuens nyck.
Vi satt där och väntade. Klockan gick. Jag frågade i receptionen om vi hade fått rätt tid. Det hade vi. Läkaren skulle nog komma snart. Vi väntade lite till. Slutligen kom hon. Då hade vi suttit där i fyrtiofem minuter och våndats. Svaret blev inte som vi trott. Det blev inget alls. Remissen hade inte blivit skickad.
Det konstiga är att det upptäckte dom fem minuter innan vår avtalade tid. Kollar man inte upp innan patienten kommer att man har ett svar att ge?! Sen är det är ju inte så att vi dansar till fölossningen på lätta fötter direkt. Det är en enorm kraftansträngning för oss bara gå in genom dörrarna. Jag hade till och med sjukskrivit mig från jobbet för att orka gå dit.
Jävligt snopet. Här har vi gått hela sommaren och vetat att just då. Den 19 augusti kommer vi få veta. Då kanske vi kan ta ett steg till i sorgen. Ett steg vidare på livets stig. Men icke. Nu får vi vänta igen. Bara på grund av någons misstag.
Vi vill veta för framtiden. Astrid får vi aldrig tillbaka. För just nu är det så det känns. Att ett levande barn är det enda som kan ställa allt till rätta igen. Inte för att det någonsin blir detsamma igen. Det kommer alltid fattas ett barn i vår familj. Men det skulle vara väldigt skönt att veta. Veta att det inte är våra gener det är fel på. Då behöver vi i alla fall inte oroa oss för just det. Då är det bara alla andra miljoner saker som kan hända kvar att oroa sig för.
Vi satt där och väntade. Klockan gick. Jag frågade i receptionen om vi hade fått rätt tid. Det hade vi. Läkaren skulle nog komma snart. Vi väntade lite till. Slutligen kom hon. Då hade vi suttit där i fyrtiofem minuter och våndats. Svaret blev inte som vi trott. Det blev inget alls. Remissen hade inte blivit skickad.
Det konstiga är att det upptäckte dom fem minuter innan vår avtalade tid. Kollar man inte upp innan patienten kommer att man har ett svar att ge?! Sen är det är ju inte så att vi dansar till fölossningen på lätta fötter direkt. Det är en enorm kraftansträngning för oss bara gå in genom dörrarna. Jag hade till och med sjukskrivit mig från jobbet för att orka gå dit.
Jävligt snopet. Här har vi gått hela sommaren och vetat att just då. Den 19 augusti kommer vi få veta. Då kanske vi kan ta ett steg till i sorgen. Ett steg vidare på livets stig. Men icke. Nu får vi vänta igen. Bara på grund av någons misstag.
Vi vill veta för framtiden. Astrid får vi aldrig tillbaka. För just nu är det så det känns. Att ett levande barn är det enda som kan ställa allt till rätta igen. Inte för att det någonsin blir detsamma igen. Det kommer alltid fattas ett barn i vår familj. Men det skulle vara väldigt skönt att veta. Veta att det inte är våra gener det är fel på. Då behöver vi i alla fall inte oroa oss för just det. Då är det bara alla andra miljoner saker som kan hända kvar att oroa sig för.
Brevet till mig
Hej Veronica!
Tänkte skriva några rader till dig. Några rader som du kan läsa när det känns extra svårt och tungt. När sorgen och saknaden efter Astrid blir dig övermäktig. För det blir den ibland. Och så kommer det vara hela livet. Du kanske kan läsa det här när du bara tänker på att det enda som kan få dig glad igen, är att Astrid kommer tillbaka. För det vet du ju, det kommer hon aldrig göra. Då kanske du kan läsa det här. Läsa och påminnas om att det fortfarande finns andra saker i livet att vara glad och tacksam för. Saker som faktiskt gör livet värt att leva.
Du kanske kommer bli arg på dig själv för att du skrev det här. Arg och tänka att du faktiskt har rätt att vara ledsen. Rätt att vara sorgsen. För det finaste du hade togs ju faktiskt ifrån dig. Det har du också. Alltid. Men ibland liksom fastnar du där. Blir så sorgsen att det finns inget slut på tårarna. Sorgen river och sliter i bröstet. Tycker så synd om dig själv. Då kanske dom här raderna kan hjälpa dig upp igen.
Du vet ju att folk brukar säga att du är stark. Och du vet ju också vad det innebär att vara stark?! Att vara stark, det är inte att alltid stå kvar. Att vara stark är att resa sig upp igen. Efter att man har fallit. Om och om igen. Och du kommer att falla, många gånger. Men du skall resa dig igen. Glöm inte det.
Du har fantastiska föräldrar. Dom ställer upp i vått och torrt. Alltid vid din sida. Dom hjälper er med husetbygget. Ser till att ni får mat i magen. Ni skrattar mycket ihop. Spelar kort och åker iväg med husbilen. Det är få förunnat att ha så fina föräldrar. Dessutom saknar dom Astrid lika mycket som du. Och hälsar på henne vid graven minst lika ofta som du. Sen har du ju både svärmor och svärfar. Och sanningen att säga, dom är inte så pjåkiga dom heller.
Du har en bror som är lite tokig. Men ganska bra att ha. Matar katten när du inte orkar vara i lägenheten, för den är så tom och tråkig nu när spjälsängen är borta. Ser till att du har något att lägga dina sista sparpengar på för att du har haft sönder hans bil. Sen berättar han roliga historier om korkade bovar han har fångat på jobbet. Sist men inte minst så retar han gallfeber på dig genom att vara ännu senare och sävligare än vad du själv brukar vara. Glöm inte bonusbröderna. Stållarna från Linköping du vet. Dom som du saknar för att dom inte är lika nära längre. Dom är ju ändå här titt som tätt och aldrig längre än ett telefonsamtal bort.
Du har många fina vänner. Fina vänner som har gått vid din sida genom sorgen. Vänner som sörjer och saknar att dom inte fick lära känna Astrid. Även om dom inte säger det, så vet du att det är så. Fina vänner som orkar träffa dig, fast du helt ärligt inte alltid är så roligt sällskap längre. Fina vänner som ibland släpar med dig på saker, fast du egentligen inte vill. Sen när det väl är gjort, så blev det inte så tokigt i alla fall.
Du skall snart få ett eget hus. Eller få och få. Du får bygga det själv men i alla fall. Du skall få dina efterlängtade rabatter att påta i. Du skall få inreda nästan som du vill. Känna att det är bara ditt, ditt, ditt.
Du har en härlig hund. Vovven som gör dig glad med sin viftande svans. Hon som lugnar dig ibland när du är ledsen. Som får dig att skratta och le varje dag. Aska som får dig alldeles matt i pälsen, när hon får upp ännu ett rabbisspår och försvinner i horisonten.
Du har mat på bordet och tak över huvudet. Kommer du ihåg när du kom hem från Etiopien? När du lovade dig själv att aldrig klaga, för det finns dom som har det så mycket värre. Det finns krig svält och fattigdom. Allt detta är du förskonad ifrån. Tänk också, hur många lyckliga människor du träffade där. Lyckliga, trots att dom lever i missär.
Glöm inte alla andra änglaföräldrar. Dom som varit med om samma sak som du. Du är inte ensam om att ha förlorat ett barn. Det finns dom som har gjort det två och tre gånger också. Dom förstår och lider med dig. Precis som du förstår och lider med dom.
Sen Oscar. Din själsfrände och bästa vän. Som snarkar brevid dig om natten. Han som du retar för att han är lite för tjock. Den obotlige pessimisten som håller dig på jorden. Han som friade på knä, för att du hade tjatat om ett riktigt frieri. Han som du vill dela resten av livet med. Han som lever med dig genom sorgen. Han som gråter brevid dig på graven, för att hans dotter, din dotter, inte fick stanna.
Tänk på det här Veronica. Det kanske ändå är så, att livet är värt att leva. /Veronica
Tänkte skriva några rader till dig. Några rader som du kan läsa när det känns extra svårt och tungt. När sorgen och saknaden efter Astrid blir dig övermäktig. För det blir den ibland. Och så kommer det vara hela livet. Du kanske kan läsa det här när du bara tänker på att det enda som kan få dig glad igen, är att Astrid kommer tillbaka. För det vet du ju, det kommer hon aldrig göra. Då kanske du kan läsa det här. Läsa och påminnas om att det fortfarande finns andra saker i livet att vara glad och tacksam för. Saker som faktiskt gör livet värt att leva.
Du kanske kommer bli arg på dig själv för att du skrev det här. Arg och tänka att du faktiskt har rätt att vara ledsen. Rätt att vara sorgsen. För det finaste du hade togs ju faktiskt ifrån dig. Det har du också. Alltid. Men ibland liksom fastnar du där. Blir så sorgsen att det finns inget slut på tårarna. Sorgen river och sliter i bröstet. Tycker så synd om dig själv. Då kanske dom här raderna kan hjälpa dig upp igen.
Du vet ju att folk brukar säga att du är stark. Och du vet ju också vad det innebär att vara stark?! Att vara stark, det är inte att alltid stå kvar. Att vara stark är att resa sig upp igen. Efter att man har fallit. Om och om igen. Och du kommer att falla, många gånger. Men du skall resa dig igen. Glöm inte det.
Du har fantastiska föräldrar. Dom ställer upp i vått och torrt. Alltid vid din sida. Dom hjälper er med husetbygget. Ser till att ni får mat i magen. Ni skrattar mycket ihop. Spelar kort och åker iväg med husbilen. Det är få förunnat att ha så fina föräldrar. Dessutom saknar dom Astrid lika mycket som du. Och hälsar på henne vid graven minst lika ofta som du. Sen har du ju både svärmor och svärfar. Och sanningen att säga, dom är inte så pjåkiga dom heller.
Du har en bror som är lite tokig. Men ganska bra att ha. Matar katten när du inte orkar vara i lägenheten, för den är så tom och tråkig nu när spjälsängen är borta. Ser till att du har något att lägga dina sista sparpengar på för att du har haft sönder hans bil. Sen berättar han roliga historier om korkade bovar han har fångat på jobbet. Sist men inte minst så retar han gallfeber på dig genom att vara ännu senare och sävligare än vad du själv brukar vara. Glöm inte bonusbröderna. Stållarna från Linköping du vet. Dom som du saknar för att dom inte är lika nära längre. Dom är ju ändå här titt som tätt och aldrig längre än ett telefonsamtal bort.
Du har många fina vänner. Fina vänner som har gått vid din sida genom sorgen. Vänner som sörjer och saknar att dom inte fick lära känna Astrid. Även om dom inte säger det, så vet du att det är så. Fina vänner som orkar träffa dig, fast du helt ärligt inte alltid är så roligt sällskap längre. Fina vänner som ibland släpar med dig på saker, fast du egentligen inte vill. Sen när det väl är gjort, så blev det inte så tokigt i alla fall.
Du skall snart få ett eget hus. Eller få och få. Du får bygga det själv men i alla fall. Du skall få dina efterlängtade rabatter att påta i. Du skall få inreda nästan som du vill. Känna att det är bara ditt, ditt, ditt.
Du har en härlig hund. Vovven som gör dig glad med sin viftande svans. Hon som lugnar dig ibland när du är ledsen. Som får dig att skratta och le varje dag. Aska som får dig alldeles matt i pälsen, när hon får upp ännu ett rabbisspår och försvinner i horisonten.
Du har mat på bordet och tak över huvudet. Kommer du ihåg när du kom hem från Etiopien? När du lovade dig själv att aldrig klaga, för det finns dom som har det så mycket värre. Det finns krig svält och fattigdom. Allt detta är du förskonad ifrån. Tänk också, hur många lyckliga människor du träffade där. Lyckliga, trots att dom lever i missär.
Glöm inte alla andra änglaföräldrar. Dom som varit med om samma sak som du. Du är inte ensam om att ha förlorat ett barn. Det finns dom som har gjort det två och tre gånger också. Dom förstår och lider med dig. Precis som du förstår och lider med dom.
Sen Oscar. Din själsfrände och bästa vän. Som snarkar brevid dig om natten. Han som du retar för att han är lite för tjock. Den obotlige pessimisten som håller dig på jorden. Han som friade på knä, för att du hade tjatat om ett riktigt frieri. Han som du vill dela resten av livet med. Han som lever med dig genom sorgen. Han som gråter brevid dig på graven, för att hans dotter, din dotter, inte fick stanna.
Tänk på det här Veronica. Det kanske ändå är så, att livet är värt att leva. /Veronica
Tagg i hjärtat
Det är dax att åka upp till Astrid och plantera nya blommor på graven. Sommarblommorna har gjort sitt. Inhandlat nya blommor som skall hålla en bit in på höstkanten. Vi vill ju göra det så fint vi kan för vår lilla tös. Andra nyblivna mammor och pappor bekymrar sig över blöjbyten, mjölkstockning och eksem. Våra bekymmer är inte alls lika kära. Visst, jag tycker om blommor. Men jag hade helst sluppit bekymra mig om vilka jag skall plantera på mitt eget barns grav.
Vad det var för blommor? Det har jag glömt. Frågade expediten. Två gånger. Det är redan glömt igen. Det var något på l... Lo...nej..La...nej...Lu..nej, inte det heller. Kommer inte på det. Det är det där med den tröga hjärnan igen. Min vanligtvis tröga hjärna som nu är överhettad av sorg. Det gör den inte snabbare.
Jag har en tagg i hjärtat. En tagg som vrids om varje gång jag öppnar facebook. Varje gång jag öppnar facebook är det någon ny bekant. En bekant som blivit mamma eller pappa. Det gör ont i hjärtat. Ont därför att inte vi fick uppleva lycka när vår dotter föddes. Ont därför att jag inte klarar att känna äkta lycka för deras skull. Det gör ont att känna sig missunsam och avundsjuk. Ändå fortsätter jag att öppna facebook. Försöker leva i den här världen. Den här världen som inte är till för mig just nu. Den världen som är till för er med sol och lycka i sinnet.
Taggen i hjärtat gör ont. Smärtar för att jag vet. Att dom får dra barnvagnen där i höstsolen. När vi sitter vid graven och gråter. Ont för att jag vet. Att dom kommer få lyckönskningar och gratulationer. När vi bara fick ledsna blickar och medlidande. Även om vi känner oss stolta över vår fina dotter så är det svårt att visa det. För vår dotter kommer alltid vara förknippad med sorg för andra.
Det finns ingen rättvisa här i världen.
Vad det var för blommor? Det har jag glömt. Frågade expediten. Två gånger. Det är redan glömt igen. Det var något på l... Lo...nej..La...nej...Lu..nej, inte det heller. Kommer inte på det. Det är det där med den tröga hjärnan igen. Min vanligtvis tröga hjärna som nu är överhettad av sorg. Det gör den inte snabbare.
Jag har en tagg i hjärtat. En tagg som vrids om varje gång jag öppnar facebook. Varje gång jag öppnar facebook är det någon ny bekant. En bekant som blivit mamma eller pappa. Det gör ont i hjärtat. Ont därför att inte vi fick uppleva lycka när vår dotter föddes. Ont därför att jag inte klarar att känna äkta lycka för deras skull. Det gör ont att känna sig missunsam och avundsjuk. Ändå fortsätter jag att öppna facebook. Försöker leva i den här världen. Den här världen som inte är till för mig just nu. Den världen som är till för er med sol och lycka i sinnet.
Taggen i hjärtat gör ont. Smärtar för att jag vet. Att dom får dra barnvagnen där i höstsolen. När vi sitter vid graven och gråter. Ont för att jag vet. Att dom kommer få lyckönskningar och gratulationer. När vi bara fick ledsna blickar och medlidande. Även om vi känner oss stolta över vår fina dotter så är det svårt att visa det. För vår dotter kommer alltid vara förknippad med sorg för andra.
Det finns ingen rättvisa här i världen.
Skyldig
Sommaren på Gotland. Det är något särskilt det. Tänk om Astrid fått varit här och delat den med oss. Känt solens strålar och varma vindar. Studsat där i barnvagnen över stock och sten. Känt det svalkande vattnet kring små fötter och långa tår. Nu blev det inte så. Vi står ensamna kvar. Skyldiga att njuta av det som vår dotter aldrig fick uppleva.
För det är så det ofta känns. Skyldig. Skyldig att säga att maten smakar gott, fast jag i själva verket rasat i vikt. Tappat kilo efter kilo eftersom inget längre smakar. Ständigt illamående. Ont i magen. Tomheten som gör sig påmind.
Skyldig att uppskatta vår vackra ö och den härliga sommaren. Skratta och vara glad. Trots att jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och sluta finnas till.
Men så ibland. Glimtar lyckan till. Helt plötsligt och oväntat smakar maten igen. Jag ser de vackra i vyn. Uppskatta vågornas svalka igen. Trots denna ständiga påminnelse om allt som gått förlorat. Tankarna på hur det borde varit. Tankarna på hur vi kunde mått just nu. Vi skulle varit en lycklig familj. Men vår fina dotter fattas oss. Hon kommer aldrig åter. Aldrig någonsin.
För det är så det ofta känns. Skyldig. Skyldig att säga att maten smakar gott, fast jag i själva verket rasat i vikt. Tappat kilo efter kilo eftersom inget längre smakar. Ständigt illamående. Ont i magen. Tomheten som gör sig påmind.
Skyldig att uppskatta vår vackra ö och den härliga sommaren. Skratta och vara glad. Trots att jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och sluta finnas till.
Men så ibland. Glimtar lyckan till. Helt plötsligt och oväntat smakar maten igen. Jag ser de vackra i vyn. Uppskatta vågornas svalka igen. Trots denna ständiga påminnelse om allt som gått förlorat. Tankarna på hur det borde varit. Tankarna på hur vi kunde mått just nu. Vi skulle varit en lycklig familj. Men vår fina dotter fattas oss. Hon kommer aldrig åter. Aldrig någonsin.
Det är något alldeles alldeles särskilt med Fårö.
Helgumannen på Fårö.
Helgumannen´s fiskeläger.
(Tack alla för era snälla kommentarer. Ja, jag kanske borde skriva en bok!? Nina, hjälper du mig med layouten? ;-))
Mitt nya jag
Jag känner inte igen mig själv. Jag som brukar vara världens stresståligaste. Hålla massor med bollar i luften samtidigt. Göra det bra och dessutom tycka om det. Se det som en utmaning. Stå stadigt när det blåser hårt. Jag vet inte om jag gör det längre. Klarar inte stressen. Har ingen koll på tillvaron.
Att förlora vår dotter. Det värsta av allt jävligt man kan tänka sig. Inte nog med att försöka lära sig leva med sorgen, tomheten och saknaden. Jag måste inse att jag inte fick behålla mitt jag heller. Att jag inte fick förbli den person jag var innan. Men jag kanske kommer tillbaks. Den jag var innan och mina egenskaper som jag numer saknar. Vad vet jag. Jag hoppas det. För så som jag är nu, så vill jag inte ha det.
Tills dess att jag blir jag igen. Så får jag väl gå här och försöka lära mig leva. Lära mig leva med den som inte längre känns som jag. Och hoppas. Att en dag. En dag kommer jag få vara mig själv igen. I alla fall någorlunda lik den jag en gång var. För den del av mig som dog tillsammans med Astrid kommer jag inte få tillbaks. Den vill jag inte ha heller. För den är hennes. Precis som att hon lever genom mig, så dog en del av mig med henne.
Att förlora vår dotter. Det värsta av allt jävligt man kan tänka sig. Inte nog med att försöka lära sig leva med sorgen, tomheten och saknaden. Jag måste inse att jag inte fick behålla mitt jag heller. Att jag inte fick förbli den person jag var innan. Men jag kanske kommer tillbaks. Den jag var innan och mina egenskaper som jag numer saknar. Vad vet jag. Jag hoppas det. För så som jag är nu, så vill jag inte ha det.
Tills dess att jag blir jag igen. Så får jag väl gå här och försöka lära mig leva. Lära mig leva med den som inte längre känns som jag. Och hoppas. Att en dag. En dag kommer jag få vara mig själv igen. I alla fall någorlunda lik den jag en gång var. För den del av mig som dog tillsammans med Astrid kommer jag inte få tillbaks. Den vill jag inte ha heller. För den är hennes. Precis som att hon lever genom mig, så dog en del av mig med henne.
Mirakel
Det har varit en händelserik vecka. Min enda semestervecka denna sommaren. En vecka som gått i kärlekens tecken. En vecka som också varit fylld av ångest och sorg. Hopp och förtvivlan. Precis såsom livet är nu för tiden. Vi har varit på bröllop. Kärlek. Min bästa vän har fått barn. Kärlek och ångest. Hopp och förtvivlan. Jag och Oscar har förlovat oss. Kärlek och hopp. Vi har semestrat i skärgården med Dolly. Utan Astrid. Alla känslor på en och samma gång.
Jag förstod att det skulle bli jobbigt när min bästa vän skulle föda. Men inte att det skulle bli så jobbigt. För min del menar jag. Men det är ju så för mig. Att föda barn. Det är inte förknippat med glädje som för andra. För min del är det enda normala att åka in till fölossningen med ett barn i magen. Fylld av hopp och förväntan. För att sedan åka hem utan barn. Fylld av sorg och förtvivlan. Jag var livrädd att det skulle bli så för dom också. Säker på att det skulle bli så. Hade planerat deras barns begravning. Hur jag skulle kunna hjälpa till. För jag vet ju hur det går till.
Jag skulle åka och tanka bilen. Jag visste helt plötsligt inte hur man gjorde. Jag stod där som ett fån och stirrade på bensinpumpen. Ångesten rev och slet i bröstet. Tänk om deras barn också dör. Våra barn skulle ju leka tillsammans. På jorden. Inte i himlen. Det gick flera minuter. Jag fick inte ihop det. Mindes inte vilken bensin vi använde. Vi har haft samma bil i snart 4 år. Jag har tankat den hundratals gånger. Jag har jobbat på bensinmack. Men jag visste inte hur man gjorde. Tänk om dom också tvingas bli änglaföräldrar.
Som tur var blev det inte så. Dom fick en välskapt liten flicka. En vacker prinsessa. Som skrek och rörde sig. Lika lång som vår Astrid och bara 20g tyngre. Ett litet mirakel. Ett barn att ta med sig hem. Jag är så glad för deras skull. Och så ledsen för vår skull. Ledsen att vi inte fick ta med vårat barn hem. Livet är så orättvist.
Jag förstod att det skulle bli jobbigt när min bästa vän skulle föda. Men inte att det skulle bli så jobbigt. För min del menar jag. Men det är ju så för mig. Att föda barn. Det är inte förknippat med glädje som för andra. För min del är det enda normala att åka in till fölossningen med ett barn i magen. Fylld av hopp och förväntan. För att sedan åka hem utan barn. Fylld av sorg och förtvivlan. Jag var livrädd att det skulle bli så för dom också. Säker på att det skulle bli så. Hade planerat deras barns begravning. Hur jag skulle kunna hjälpa till. För jag vet ju hur det går till.
Jag skulle åka och tanka bilen. Jag visste helt plötsligt inte hur man gjorde. Jag stod där som ett fån och stirrade på bensinpumpen. Ångesten rev och slet i bröstet. Tänk om deras barn också dör. Våra barn skulle ju leka tillsammans. På jorden. Inte i himlen. Det gick flera minuter. Jag fick inte ihop det. Mindes inte vilken bensin vi använde. Vi har haft samma bil i snart 4 år. Jag har tankat den hundratals gånger. Jag har jobbat på bensinmack. Men jag visste inte hur man gjorde. Tänk om dom också tvingas bli änglaföräldrar.
Som tur var blev det inte så. Dom fick en välskapt liten flicka. En vacker prinsessa. Som skrek och rörde sig. Lika lång som vår Astrid och bara 20g tyngre. Ett litet mirakel. Ett barn att ta med sig hem. Jag är så glad för deras skull. Och så ledsen för vår skull. Ledsen att vi inte fick ta med vårat barn hem. Livet är så orättvist.
