Livet efter Astrid

Den 4:e maj föddes Astrids lillebror Alfred. Allt gick bra och trots våra tidigare erfarenheter överlevde vi förlossningen med nerverna i behåll. Alfred var 52 cm lång och vägde 3985g vid förlossningen. Nu, 4 veckor senare, har han passerat 5 kg strecket.

Tittade som av en händelse in på bloggen. Har inte varit här på evigheter. Faktum är att det var så länge sedan att jag hade glömt lösenordet och fick begära ett nytt. Blev förvånad över att det verkar som att det forfarande finns människor som inte gett upp hoppet om att jag skulle skriva igen.

När vi förlorade Astrid var bloggen väldigt viktig för mig. Den blev en ventil och en mötesplats. Bloggen hjälpte mig mycket i mitt sorgearbete. Jag sörjer fortfarande Astrid. Kommer alltid att göra. Sörjer allt vi gick miste om. Allt vi aldrig fick uppleva med henne.

Det fanns vissa saker jag inte tålde att höra då när Astrid dött och såren var färska. "Tiden läker alla sår". " Ni kommer få fler barn."

Tiden läker kanske såren men jag kommer alltid ha bestående ärr. Ärr som jag inte skulle vilja vara utan. För även om vi förlorade Astrid alldeles för fort, så skulle jag inte vilja vara utan henne. Hon är och kommer alltid vara en del av oss och vår familj.

Vi kommer att få fler barn. Vilken dag som helst faktiskt. Jag går här hemma och drar benen efter mig med magen i vädret. Det är också en av anledningarna till att jag inte bloggat på länge. Bloggen är på sätt och vis Astrids. Något jag ägnade mig åt när jag väntade henne. Nu är det ett nytt liv i min mage. Inte Astrid igen, utan ett nytt barn. Ett syskon. Någon som aldrig kommer att kunna ersätta Astrid. Någon som istället kommer att ta ny plats. En annan plats.

Graviditeten har gått förvånansvärt bra. Jag trodde att det skulle vara förknippat med mycket mer ångest och oro. Insåg ganska fort att jag inte hade något för att oroa mig. Det är ändå inget jag kan påverka. Det var ju inte mitt eller någon annans fel att Astrid dog. Däremot hatar jag att höra att "Det går säkert bra den här gången". Det gör det kanske, men vem fan vet något om det? Det vet vi inte förrän detta barnet är fött.

Jag hoppas och tror ju att allt kommer gå bra. Annars hade jag aldrig vågat prova igen. Men att veta att allt går bra, det kan ingen göra.

Så det här var en liten uppdatering. Kanske kommer det snart fler. Vem vet.

Ibland är det bara för härligt att bo i en liten håla. Min härliga ö. Ön där det händer så lite att dagens största nyhet är klagomålen på underlaget för årets hundutställning. Tydligen har det inkommit klagomål på att gräset är för högt. Det optimala är att underlaget skall likna en fotbollsplan, men vid Oscarsstenen liknade det mest en stubbåker. Ve och fasa. Många hundar hade tydligen sådant problem med underlaget att dom började halta och därmed blev uteslutna. Tillåt mig småle. Jag misstänker att det inte var vinnarna som klagade.

Det här med hundutställningar facinerar mig. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en klubb för inbördes beundran. Visserligen krävs det mer träning än man kan tro. Jag menar hunden måste kunna ställa upp sig snyggt, kunna följa föraren springandes runt i en cirkel. Det är en fördel om dom inte biter domaren när dom tittar på tänderna. Dom skall kunna uppföra sig helt enkelt. Vilket jag tycker alla hundar skall kunna, oavsett var dom befinner sig.

Aska som är normalt sund, snygg och trevlig hund klarade att springa på stubbåkern. Utan att halta. Hon vann inte. Inte heller förlorade hon. Vi var en del av spektaklet, Aska och jag. Det var inte första gången, sannolikt inte heller sista. Jag tycker ändå det är ganska roligt, trots allt. En liten stund i rampljuset. Även om det är på en stubbåker.

Springandes på stubbåkern utan att halta.(För er som bryr er så blev Aska 4:e bästa tik och fick ck).

Det är många beslut som skall tas när man bygger hus. Ibland blir det för många. Ett antal måste tas i helt fel skede. Just då, när konsekvenserna av beslutet känns så oerhört långt borta. Till exempel så skall det stå i bygglovsansökan stå vilken färg det eventuella huset skall få. Vi tog ett snabbt enkelt beslut. Grått hus, vita knutar. Klassiskt, stilrent och tjusigt. Jag kom till färgaffären och bad om grå husfärg. Någon som vill gissa hur många gråa kulörer det finns? Det blev ett enkelt beslut. Jag bytte färg.

Så i vårt bygglov så står det grått. På vår tomt står ett rött hus med vita knutar. Klassiskt, stilrent och mycket tjusigt. Skulle det komma en kontrollant så hoppas jag den är färgblind.

Första penseltaget. Ett historiskt ögonblick.

Efter en del svett, tandagnissel och en liten tår från Oscar när han välte skyliften (ingen i korgen som tur var) så blev det äääääntligen klart. Jag bävar för när det skall göras om nästa gång. Det vill säga om 15 år. Då måste vi dessutom göra allt underarbete som skrapning och grundmålning. Sen kanske inte svärmor har lust att lägga två veckor av sin sommar på att måla vårt hus.

Nu har vi börjat med något som är mycke roligare. Nämligen trädgården. Som jag har längtat! Ibland har jag lätt för att snöa in på saker. Just nu är jag insnöad på allt som har med trädgård att göra. Jag plöjer tidningar och böcker efter inspiration och kunskap. Jag drömmer, smider planer och gnuggar händerna av förtjusning. Oscar sliter sitt hår och stirrar tomt framför sig när han försöker lära sig skillnaden mellan tulpan och hibiskus.


Min bästa vän just nu, en hederlig gammal VOLVO och en grym chaufför som hjälper mig fram till mina drömmars mål.

Jag är medveten om att mina drömmars trädgård är långt borta. Väldigt långt borta. Men nu har vi tagit ett steg i rätt riktning.


Vårat vackra gråa hus, med sin fantastiska trädgård. Fylld av prunkande perenner. Vackra träd vars grenar dignar under de mogna frukternas tyngder. Buskar, översållade med praktfulla fjärilar. Barnaskratt.. Ja, det kostar ju inget att drömma.

Jag är dålig på att blogga nu. Om dålig är samma sak som inaktiv vill säga. Anledningen är att jag känner att jag inte har så mycket nytt att säga. Jag ogillar att upprepa mig. Det är samma känslor som tidigare. Samma sorg. Samma saknad. Astrid är fortfarande död och begraven. Så länge hon är det så kommer jag sörja och sakna. Varenda dag.

Det är fortfarande jobbigt att höra om andras barn. Se gravida magar. Tvingas stå brevid och titta på när andra får uppleva allt det som vi förväntade oss att göra. Men som vi aldrig fick. Kanske är det lite lättare nu. I alla fall ibland. Jag orkar inte bry mig lika mycket längre. Jag har fattat vinken. Jag vet att det inte är någon idé att känna sig orättvist behandlad. Fast det gör jag i alla fall.

Jag går och inbillar mig och hoppas. Att det blir bättre om Astrid får ett syskon. Om hon nu någonsin får det. Just nu har vi ingen större framgång på den fronten. Kanske kommer vi aldrig få det. Jag tar ingenting för givet längre.

Jag gillar blommor. Särskilt orkidéer. Vilket uppenbarligen är en hata/älska relation. Jag gillar dom. Dom hatar mig. De visar sitt hat genom att ganska snart efter att dom flyttat hem till mig tappa alla sina blommor. För att sedan vägra att blomma om. Det växer ut nya blad. Jag gnuggar händerna av förtjusning. Snart, snart så kommer det nog en ny stängel med blommor. Men icke. Jag har orkidéer med massor av nya blad, flera år gamla. Men inga blommor.

Jag missköter dem så gott jag kan. För det skall dom ju tydligen gilla. Jag har samlat regnvatten. Planterat om efter konstens alla regler. Flyttat runt dom så att dom skall hamna i rätt ljus. Men dom vägrar. Står där i fönstret med sina fula blad och hånler åt mig. Trots att dom är så tråkiga utan blommor, så har jag inte hjärta att slänga dem. Jag har några som flyttat med mig ända från Skåne. Det var ju ett antal år sedan jag flyttade där ifrån kan jag lova. Inte fan har dom blommat för det.

Men nu, nu så har jag tre stycken som blommar. Givetvis är alla nya. Men ändå. Dom står där i all sin prakt. Med sina långa blomstängler som dignar under tyngden av alla vackra blommor. Jag tog tillfället i akt och tog några bilder. Så jag kan minnas hur dom såg ut med sina vackra blommor. För det är ju bara en tidsfråga innan fanskapen tappar alla sina blommor. Skall jag vara helt ärlig, ja dom har redan börjat.


                      



                     Det gäller att passa på att njuta, för snart ser dom ut såhär:

   

Funderar ibland på hur länge man får lov att sörja. Hur länge omgivningen tycker det är okej. Det finns väl dom som tycker att man borde komma över förlusten och gå vidare. En del tycker att ett år är lagom. Ja, det finns ju något som kallas sorgeår. I så fall borde jag ha sörjt färdig nu. Gått vidare. Lagt Astrid bakom mig.

Det har jag inte. Först trodde jag aldrig att det skulle bli bättre. Jag trodde att det alltid skulle göra lika ont. Sen blev jag rädd att det skulle sluta göra ont. Jag ville ha den där klumpen i magen. Gråten brännandes i halsen. Ångesten under huden. Jag ville att det skulle vara så. Det var ett tecken på att hon faktiskt hade funnits. Att vi faktiskt hade ett barn. Även fast vi hade förlorat henne.

Ibland längtar jag tillbaka till tiden då jag fortfarande mindes hur det kändes att ha henne i famnen. Lukten. Känslan av mjuk bebishud. Jag minns det inte lika tydligt längre. Och det gör ont. För vem vill inte minnas känslan av sitt eget barn.

Men hon försvinner aldrig. Sorgen och saknaden försvinner aldrig. Trots att minnena av henne bleknar. Trots det, så finns hon ändå här med oss. Osynlig vid vår sida. Fladdrandes som en fjäril i vinden. Som en krusning på havets yta. Alltid vid vår sida.

Vi flyttade in i vårat hus på skärtorsdagen. Dagen efter Astrids årsdag. Det är helt surrealistiskt. Dels att det redan har gått ett helt år. Dels att vi nu bor i vårat eget hus. För första gången vårat eget. Slut på att vara hyresgäst eller inneboende. Bara vårat, alldeles egna hus. Eller ja, om vi ska va petiga så är det väl bankens. Men petiga, det kan vi väl vara en annan dag.

När vi hämtat alla våra magasinerade saker och bärt in det i huset, då ville jag bara sätta mig ner och grina (jag gjorde det lite också). Inte för att det var känslomässigt eller så. Utan för att jag, inte ens i min vildaste fantasi, kunde fatta vad alla grejer kom ifrån. Hur i ... skulle vi få plats med allt? Hur i ... hade vi fått plats med alla dessa grejer innan? Vi hade ju bara en tvåa!?

Det som gör det extra knivigt är ju att vi just nu helt saknar förråd. Vi kommer att få massor av förråd. Sen. När övervåningen och garaget är färdiga. Men det är ju inte direkt imorgon. Kan ju bara tacka vår lyckliga stjärna att vi har släkt med tomma ytor. Eller ja, ytor som var ju tomma. Tills vi lade beslag på dom.

Det lär ju dröja ett tag innan vi får allt som vi vill ha det. Om man nu någonsin får det. Man behöver bo in sig. Känna efter. Flytta runt på sakerna. Tills dom hittar sin rätta plats. En del saker har redan hittat sin plats. En del av dem i soptunnan. Det är inte klokt vad mycket skit man samlar på sig.

Redan när vi bestämde att vi skulle bygga hus så sa jag att jag ville ha en brädvägg i köket. Först ville jag att den skulle vara vit , men när vi väl fått upp väggen, (ungefär då när jag och Oscar tittade på varandra och undrade hur i helvete man kunde komma på tanken att sätta upp en sån ful vägg) då insåg vi att allt annat i köket var vitt. När vi sen fick grå färg på väggen, ja då blev vi rätt nöjda ändå. Det blev ett ruffigt avbrott i allt det vita och fina.


Flyttkaos. Utanför fönstret ses vår fantastiskt gröna, prunkande trädgård. Inspirerad av ett månlandskap.


Trots att vi nu bor i huset, så återstår mycket arbete. I förra veckan kom trappan. Vi har häftat igen trapphålet med byggplast för att slippa se eländet på övervåningen. Astrid har fått sin plats under trappan, centralt i huset. Så man kan se henne nästan jämt.


Kaklet i köket är på plats. Vi har valt vit (!) glasmosaik. Nu skall vi bara få upp köksfläkten. Häromdagen stekte vi raggmunkar o bacon, rekomenderas varmt om man vill byta lukten av nytt och fräscht mot stekos. Mmmm mums.


Vi har planterat vårt första träd i "trädgården". En prydnadsrönn som heter Sorbus Astrid. Under påsken fick den agera påskris. Ett fint träd som vi fått av fina människor med varma hjärtan.


Jag längtar tills jag får en egen trädgård att påta i. Tills dess sätter jag perenner i krukor som jag sedan tänker plantera ut i mina rabatter. Det börjar bli bråttom med rabatterna bara, för krukorna är redan slut. Här en ranunkel i min favortifärg.

Årsdagen har passerat. Vi överlevde den också. Ibland är det svårt att tänka sig att något skall kunna ha ihjäl en när man överlevt sitt eget barn. Vi försökte ta det lungt. Tog en promenad i vårsolen. Var i stan. Handlade lite. Pysslade lite i huset. Åkte till graven. Förundrades över alla vackra blommor som nära och kära satt dit. Fällde några tårar. Pratade. Minndes. Faktiskt lite som vilken dag som helst. För Astrid är ju med oss alla dagar. Oavsett om det är högtid, födelsedag eller en helt vanlig tisdag.

Stort tack till alla er som på ett eller annat sätt delat Astrids dag med oss.

På Astrids födelsedag hade vi skickat in några minnesord som publicerades i lokaltidningarna. För er som inte läser GA eller GT så kommer dom här:

Till minne av Astrid Olin

Tänk att det redan gått ett år.
Ett år sedan vår förväntan och glädje över att bli föräldrar i ett ögonblick byttes till förtvivlan.
Förtvivlan över något vi fick men lika snabbt förlorade.
Ett år av sorg. Ett år av saknad
Ett år då vi lärt oss hur det är att vara föräldrar till ett barn som inte längre finns.
Ett år av stolthet. Stolthet över dig, vår finaste lilla flicka.
Du fattas oss, idag, imorgon - för alltid.

/Mamma och Pappa

Förra veckan var svärmor och svärfar här. Denna veckan är Oscars bror här (tyvärr har han lämnat sin bättre hälft hemma). Med andra ord så har vi fått massa hjälp i huset. Rör har dragits, solvärme installerats, väggar tapetserats och golv har blivit lagda. Det är nära nu. Snart kan vi flytta in i vårat alldeles egna hus. Vi längtar.

Köket är på plats. Tyvärr var bänkskivan skadad i transporten så vi väntar ännu på en ny. Vi har valt kök från Ikea.

 

Efter mycket svett, svordomar och gråa hår kom golvet till slut på plats. Mattlackad ekparkett från Tarkett.

Jag och svärmor Bitten tapetserar fondhörn i vardagsrummet. Tapet från Marimekko.

 

Fondvägg i sovrum, tapet från Rusta.

 

Jag har lagt klinker i tvättstugen. Tänk vad mycket nytt man lärt sig den senaste tiden...

 

Badrummet är färdigkalklat och toan är på plats. Tänk nu behöver man inte gå ut i skogen när behov uppstår.

 

En dag när jag har tid, lust och energi. Då skall jag anstränga mig och kanske lära mig hur min kamera fungerar. Sen skall jag ta fina bilder. Som ni ser har inte den dagen kommit än.

Jag har mått bra en tid nu. Har haft så mycket att pyssla med i huset så jag har inte ens haft tid att känna efter. Men jag visste att det inte skulle vara för evigt. För nu närmar den sig. Årsdagen. På onsdag i nästa vecka är det ett år sedan vår dotter föddes och dog. Klumpen i magen växer sig större. Ångesten kommer krypande.

Hur gör man? Skall man fira sitt döda barns födelsedag? Hur man än gör blir det fel. Jag vill inte sörja hennes födelsedag. Inte heller fira hennes dödsdag. En ekvation som är omöjlig att lösa. Dagen kommer inte gå obemärkt förbi. Det vill jag ju inte heller. Även om det är skönt att stoppa huvudet i sanden.

Som om det inte vore nog med jäkelskap så fick vi missfall härom veckan. Vi som hoppades det var vår tur nu.

Vi börjar få lite färg på väggarna. Eller ja, om man nu räknar vitt som en färg. Pappa gnäller mest om att vi är tråkiga som målar allt vitt, vitt och vitt. Men det är ju inte hela sanningen. Taken och fönstrarna är vita men väggarna bär faktiskt färgen "Modevit". Så det så. Sen har jag målat en vägg grön idag. Och så vitt jag vet så är inte grönt särskilt vitt. 

Vita fönster, vita tak och modevita väggar. Fast här ser taket gråare ut än väggen, i själva verket är det preciiiis tvärt om.

 

Groventrén har fått en grön vägg. Jag gillar grönt. Har saknat den här färgen sedan jag flyttade från min första egna lägenhet. (Där målade jag nämligen väggarna på toaletten med den här färgen. Ica Maxi färg på våttapet, tro det eller ej men det höll faktiskt.)

 

Nu är dom sista fönstrarna på plats och nästan allt plåtarbete är gjort, vi saknar bara fönsterbläck.

Kanske finns det någon där ute som är liiite nyfiken på hur det går med vår husbygge?!? Detta kanske kan stilla er nyfikenhet för en stund. De första korten är tagna i början av december och de sista i början av februari.

Godsherren i egen hög person slår första innerväggen, ståendes med höger fot i sovrummet och vänster i vardagsrummet.

Jag beställde hem gips. I massor. Kanske till och med massor för mycket. Vi (ja, jag bar en hel skiva) bar in alla skivorna i full snöstorm. (Köket).

Övervåningen full av isolering.

I januari var Oscars bror/man/mor o far över och hjälpe oss en hel vecka. Tack vare deras fantastiska hjälp och hårda arbete fick vi massor gjort.

 

Hårt arbetande bröder drar vattenledningar till badrummet uppe.

Svärfar o farbror Johan som rörmokare. (Tvättstuga).

Niklas klurar på elen.

När dom sedan lämnade oss så var nästan all gips/spån uppe på väggar och tak. (Vardagsrum nere).

Vi saknar den där som brukar fylla ut dom här sexiga byxorna. (Badrum nere).

(Sovrum nere). Efter att den skattefria arbetskraften lämnat oss så har vi slitit vidare själva. Jag har tydligen en tills nu okänd spacklartalang. Spacklingen är i det närmaste färdig och nu målar vi tak och skruvar ihop köket. Det går framåt.

Det ringde på telefonen. Jag svarade. En röst i andra änden presenterade sig och frågade efter Astrid. Jag blev helt kall. Tittade mig omkring. Nej, hon var inte där. Inte idag heller. Inte ens på alla hjärtans dag. Ibland hoppas och tror jag fortfarande att allt är en mardröm. Ett dåligt skämt.

Jag mumlade till svar att -Nej det finns ingen Astrid här. Rösten i andra änden bad om ursäkt för att han ringt fel. Så var hela min dag förstörd.

Solen skiner. Det gör nästan ont i ögonen. Man är ju inte direkt van. Jobbar på dagarna, ibland på kvällarna. Det händer att jag jobbar på nätterna också. När jag inte jobbar så är jag i huset. Någonstans däremellan är jag ute och går med hunden. Slipar. Spacklar till förbannelse. Det blir fint när det blir färdigt. Om det någonsin blir färdigt. Om man någonsin blir nöjd.

När jag sörjer? Ja, det undrar jag också. Hela tiden. Fast inte så intensivt längre. Sorgen går där vid min sida. Ibland gör den sig påmind med full kraft. Då gör det lika ont som den där dagen i april förra året. Dagen då Astrid föddes och dog.

Men den finns där. Sorgen. Ja, jag undrar om det ändå inte är så, att jag har börjat lära mig leva med den.