Missunsam

Vardagen närmar sig. Snart börjar vi jobba igen. Oscar på sitt nygamla jobb. Jag på ett helt nytt. Jag hade ju räknat med att ha gott om tid att söka jobb på efter att vi flyttat hem till ön. Jag skulle ju vara föräldraledig. Vara ledig länge. Nu blev det inte så. Inget blev som vi tänkt. Att söka jobb efter Astrid föddes och dog var inget jag längtade efter. Men jag gjorde det ändå. Livet går vidare. Det nya livet. Livet som vi trodde aldrig skulle drabba oss.

Häromdagen blev jag kontaktad av en kvinna från Febe. Det var otroligt skönt att prata med någon som förstod. Någon som varit med om samma sak. Känt samma känslor. Jag behövde inte förklara, hon förstod. Höra att man inte är tokig trots att man vill skrika åt folk på gatan. Hur kan ni le? Hur kan ni skratta? Fattar ni inte? Vår dotter är död! Livet har stannat! Ni kan inte gå till jobbet, fattar ni inte det?

Det har ju inte drabbat dom. Det har drabbat oss. Härom dagen fick jag hindra mig själv från att gå fram till en gravid kvinna på stan. Jag ville gå fram och fråga henne varför hon såg så nöjd och glad ut? Hennes barn kan ju faktiskt dö, fattade hon inte det? Det är en hemsk känsla. Att vara missunsam. Jag brukar inte ha svårt att glädjas åt andra. Nu har jag det, fast jag inte vill. Jag säger; Grattis! Va kul! Fast jag menar det inte. Inte just nu. Jag hoppas att jag snart gör det igen. För det är ingen trevlig känsla.

Astrid hade för små lungor. Moderkakan var för stor och inte tillräckligt utvecklad. Det var därför hon dog. Vi fick reda på obduktionssvaret idag när vi träffade läkaren. Hon hade ingen blödning som vi trott. Jag vet inte om det känns bättre att veta. Svaret föder ännu fler frågor. Frågor vi kanske aldrig får besvarade. Kan det hända igen? Beror det på oss? Är det genetiskt?

Att orka

Vi får höra ofta att vi är starka. Starka tillsammans. Starka personer som kommer orka. Vad har vi för val? När Astrid dog så ville vi också dö. Det gjorde vi också. En del av oss dog med henne. Jag har många gånger tänkt att jag vill lägga mig ner och självdö. Men eftersom jag är sjuksköterska så vet jag hur lång tid det skulle ta. Jag är alldeles för otålig för att ligga där och vänta på att dö. Så även om jag är bra sugen ibland så är det inget alternativ. Jag måste helt enkelt leva tills jag dör.

Sen tänker jag ibland att jag måste uppleva allt åt Astrid. Uppleva allt som inte hon fick göra. Plocka blommorna hon aldrig fick plocka. Känna sanden mellan tårna. Kasta alla bollarna till Aska som aldrig hon fick kasta. För precis som att en del av mig dog med henne, så lever en del av henne vidare genom mig.

Kommer ni ihåg Ally McBeal? Advokaten som alltid hade ett ledmotiv som hon gick runt och trallade på. Jag har också ledmotiv. Det växlar beroende på dag och humör. De första veckorna hade jag svordomsvisan i huvudet. Satans helvetes jävla skit. Just nu är det diverse melankoliska visor. Visor om livet, kärlek sorg och saknad. Ibland gör det en ännu mer ledsen. Ibland finner man tröst.

Kurator

Jag har inte känt behov av att träffa någon kurator innan. Jag har fått frågan många gånger. Telefonnumret har suttit där på kylskåpet och tittat på mig när jag gått förbi. Väntat på att bli använt. Jag har känt att jag har haft så många andra att prata med. Fanastisk familj och härliga vänner. Men så i förra veckan tyckte jag det började gå utför. Det skulle ju bli bättre med tiden. Men det blev bara värre. Sorgen och saknaden blev bara tyngre att bära. Så jag ringde. Idag var jag där. Det kändes bra och jag kommer fortsätta gå. Jag gick med lite lättare steg från sjukhuset.

Graven

Kyrkogårdar och gravar är ofta välskötta, men stela. Det känns inte som en plats för ett barn. Det är det ju inte heller. Det är vilorum för människor som levt sina liv. Inte för dom som inte ens hunnit påbörja det. De flesta gravar har några blommor men inget mer. Hos Astrid finns det också blommor, men också en nalle från morbror. Mjukismarsvinet från Kajsa och Thord. Ett hjärta i trä från gammelmorbror. En ängel från Nina. Mera blommor. Ljus. En häst i betong från mamma och pappa.

Hennes grav sticker ut lite. Det känns bra. Det skall synas att hon är älskad. Saknad. Efterlängtad. För fy fan vad jag saknar henne. Varje sekund. Varenda ögonblick.

Hästen köpte jag och mamma när vi var på konstrunda i Gammelgarn för några veckor sedan. Jag tror Astrid hade blivit en hästtjej. Precis som jag. En tuff brud i lyxförpackning.

 


En bit på väg

Ibland tror man att man kommit en bit på väg. Sen kastas man obarmhärtigt rakt in i sorgen och smärtan igen. Vi har haft det ganska bra den senaste veckan. Skrattat mycket. Varit på fastlandet och hälsat på Astrids farmor och farfar. Fixat iordning Dolly inför sommarens båtsäsong. Åkt till Linköping och Astrids farbröder. Firat schlager, skrattat och levt. Kommit hem till ön igen. Borta bra men hemma bäst.

Haft besök idag. Pratat om allt möjligt. Pratat om graviditet med min gravida vän. Kändes naturligt och inte alls särskilt jobbigt. Sen kom kvällen och det slog mig plötsligt. Jag kommer aldrig få träffa min dotter igen. Världen rasade samman. Tårarna som jag trodde tagit slut kom i massor. Hopplöshet och förtvivlan. Helvetes, jävla, skit. Förbannat också. Livet är så jävla orättvist.

Så kommer vår fina hund och pussar bort tårarna från mina kinder. Min söta sambo upplyser mig om var hon just hade pussat sig själv strax innan. Så skrattar jag igen. Och går och tvättar mig. Skrattar lite och livet känns lite lättare. För stunden i alla fall.

Annorlunda mammor

Igår var det mors dag. Min första mors dag som mamma. Jag är glad att jag inte blev bortglömd. Astrids pappa hade hjälpt henne att köpa en present till mig. Jag antar att dom flesta små barn får hjälp av sina pappor med morsdags present. Astrid kommer alltid att behöva hjälp. Även när hon skulle varit stor och kunnat handla själv.

Jag är en annorlunda mamma. En änglamamma. En mamma utan barn i livet. Det finns fler som jag. Alldeles för många. Vissa änglamammor har fler barn, kanske några i livet. Vissa änglamammor har fler änglar än jag. Alla har vi minst ett barn för lite.

Livet är orättvist. Ibland känner jag mig så lurad. Efter att ha längtat, planerat och hoppats på att bli gravid så blev jag det förra sommaren. I nio månader bar jag henne i min mage. Kände henne sparka. Fick höra hennes hjärtljud och se henne på ultraljud. Längtade efter att hon skulle få komma ut. Längtade efter att få lära känna henne. Längtade efter att få hålla henne i min famn. Se henne i sin pappas famn. Allt gick så bra. Jag mådde bra. Astrid mådde bra där hon låg i min mage. Värkarna kom. Äntligen. Nu skulle vi få lön för nio månaders längtan och väntan. Vi skulle äntligen få träffa vårat barn. Vi åkte till förlossningen. Hon mådde bra. Jag kämpade på. Så äntligen kom hon ut. Men det blev inte som vi tänkt. Vi föll på målsnöret. Blev snuvade på konfekten. Lurade. 

Brevet från himlen

Jag har hittat så många andra änglamammor här på internet sedan det ofattbara drabbade oss. Vi sitter alla i samma båt.  Den här dikten tyckte jag var jättefin. Det gör ont i hjärtat att läsa den. Kanske Astrid också säger så här?!


BREVET FRÅN HIMLEN TILL MIN ÄLSKADE MAMMA

Nu är jag här i himlen och tittar ner på dig,
jag vet och jag känner, hur du saknar mig.
Jag känner av din stora smärta,
som du för alltid har i ditt hjärta.

Jag kom ner till jorden ett litet tag,
detta var en skriven lag.
Min tid på jorden blev inte lång,
jag skulle tillbaka till himlen, nästan på en gång.

Ett lån till dig jag bara var,
och jag kunde inte så länge stanna kvar.
För jag var en gammal själ,
och detta kände du mamma, så väl.

Älskade mamma, när du känner en kärleksfull vind,
är det jag som smeker din tårfyllda kind.
När du känner saknad och sorg i ditt bröst,
är det jag som finns bredvid dig, och ger dig tröst.

När jag står vid din sida ibland,
känner jag vårt starka kärleksband.
Då längtar jag också efter dig,
precis så starkt som du längtar efter mig.

Men varje gång du stilla viskar mitt namn,
känn hur jag kärleksfullt tar dig i min famn.
Känn hur jag ger dig av all min styrka,
och vet att du är den mamman jag alltid ska dyrka.

Älskade mamma, jag ber dig, lev ditt liv fullt ut,
tills den dagen då ditt liv tar slut.
För då min älskade mamma och vän,
ska du och jag åter mötas igen.


Skriven av
Marie-anne Thörnström den 21-4-2003

mamma till Marcus 82-02


Fler fina dikter skrivna av Marie-Anne hittar ni här.

En månad

Nu har det gått mer än en månad sedan Astrid föddes och dog. En månad som skulle bestått av barnaskrik, glädje och vakna nätter. En månad som istället bestått av sorg, saknad och förtvivlan. Sorg över vad vi gått miste om. Saknad efter vårt barn som vi aldrig fick lära känna. Förtvivlan över att livet är så oförutsägbart och orättvist.

Livet börjar sakta återvända. Jag vågar mig ut bland folk. Vi sover, äter och finns till. Men inte på samma sätt som förut. Det fattas en bit av oss. Vi är skadade. Vingklippta. Kanske kan vi lära oss flyga på nytt. Men det kommer aldrig bli som förut.

Den 20:e maj var en tung dag. Då skulle Astrid ha blivit en månad. Det blev hon aldrig. Hon kommer inte bli två månader heller. Inte ett år. Inte börja skolan. Inte ta studenten. Inte se vårens knoppar brista ut eller uppleva sommarens ljumma vindar. Det känns så orättvist att hon blev utan sitt liv. Att vi blev utan hennes liv.

Fötter

Hur Astrid skulle vara i livet, det får vi aldrig veta. Däremot fick vi hålla henne, titta på henne och känna på henne. Även om det bara var en kort stund. Vi tittade på henne och såg att hon hade min näsa, Oscars haka och hår. Hon var pappa upp i dagen. Astrid hade till och med pappas långa tår. Hade hon blivit vuxen hade hon nog fått leta skor på herravdelningen. Jag som bukar reta Oscar för hans tår, dom liknar nästan fingrar. Astrids tår däremot, var dom finaste jag sett. Trots att dom var långa som sin pappas. Men det är väl så, att ens barn inte har några brister. Astrid hade ju bara en brist, hon andades inte. Vår dotter är ett tyst barn och kommer så att förbli.

Finfina långa tår.

Tänk om

Tänk om Astrid hade fått leva
Istället för att dö
Tänk om hon hade fått vara bland de nyfödda i tidningen
Istället fick hon vara bland dödsannonserna
Tänk om vi hade fått ha namngivningscermoni
Istället för att ha begravning
Tänk om våra vänner hade fått träffa Astrid
Istället för att se henne på bild
Tänk om jag kunde få hålla henne i min famn
Istället för att den skulle vara så tom
Tänk om vi kunde fått glädjas åt henne
Istället för att sakna henne
Tänk om vi kunde fått ge henne en blomma
Istället får vi sätta blommor på hennes grav
Tänk om Astrid hade fått vara med oss
Istället för att vara en ängel

Upp och ner

Tre dagars slit vid tomten, tre dagar som faktiskt har varit bra. Nästan för bra för att vara sant. Tänker ju på Astrid hela tiden och önskar att hon vore hos oss men utan den förtvivlan som jag känt innan. Den kommer säkert tillbaks. Förr eller senare. Vi har pratat om det Oscar och jag. Om det är så att vi skjuter upp sorgen där vi sliter i skogen. Jag vet inte vad jag skall tro. Kan man skjuta upp sorg? Eller är det sorg, att vissa dagar är bra och vissa dåliga?

Jag tror att det är bra att ha något att göra. Något som skingrar tankarna. Om man orkar vill säga. Själv mår jag som sämst de dagar när jag sitter hemma och ingenting gör. Dessutom är det lite verklighetsflykt att vara där ute i skogen. Det är ju ingen större risk att springa på någon man inte vill träffa. Sedan skall naturens läkande kraft inte underskattas. Fåglarnas kvitter. Solens varma strålar. Himlen som gråter med oss.

Jag undrar hur Astrid skulle varit om hon fått leva. Vilka egenskaper hon skulle haft. Skulle hon varit lika envis som jag? En rödhårigs temperament som sin pappa? Skulle hon sovit på nätterna? Skulle hon haft kolik? Fan, det gör ont att vi aldrig kommer att få veta.

Solsken

Jag har känt det idag. Solens varma sken. Vårsolen. Den har värmt mig. Både innuti och utanpå. Efter en jättetung vecka så har jag i alla fall fått en dag som varit lättare. En dag att samla kraft. En dag att göra allt det där som jag inte mäktar med de tunga dagarna.

Efter begravningen var det som att falla rakt ner i ett svart hål. Rakt ut i tomheten. Plötsligt insåg jag att det inte var någon mardröm. Kände saknad efter vårt barn som inte fick vara hos oss. Kände hur tom min famn var. Hur tom lägenheten är utan barnaskrik och spjälsäng. Tom innuti. Före begravningen hade vi massa praktiska saker att ta tag i. Efteråt hade vi bara en räkning från begravningsbyrån.

Men vi fick också en plats att gå till. Ett tryggt ställe för Astrid att vila på. Vi var där idag, vid hennes grav. Min mamma hade varit och tänt ett nytt ljus. Det har brunnit ljus vid hennes grav sedan begravningen. Blommorna från begravningen ligger kvar, fortfarande fina trots att en hel vecka har passerat. Idag sken solen på blommorna och på Astrids mjukisdjur som hon fått av goda vänner till mina föräldrar. Solens strålar värmde. Jag hoppas Astrid känner dom där nere. Vårens varma sken.

Igår besökte jag en mycket kär vän. Det var jättejobbigt men också befriande. Vi grät tillsammans. Kände lycka för det liv som växer i hennes mage. Många tårar rann för att det inte blev som vi tänkt. Vi skulle ju lata oss hela sommaren tillsammans. Dra barnvagnarna tillsammans i höstmörkret. Nu blir det inte så. Nu får jag glädjas med henne och hon får sörja med mig. Äkta vänskap.

Innan Astrid föddes planerade vi att bygga hus. Samma dag vi åkte in till förlossningen skulle vi ha varit på banken och skrivit papper på tomten. Vi fick skjuta upp det. Sen blev det inte som vi hade tänkt oss. Skulle vi orka bygga hus mitt i allt? Vi bestämde oss för att ändå göra det. Vi behöver något att göra. Något att bygga framtiden kring. Idag har vi varit på banken och skrivit de där papprena som aldrig blev skrivna för tre veckor sedan. Idag hade vi sorg i hjärtat. För tre veckor sedan var det fullt av hopp och förväntan. Men jag känner det ändå. Vårsolens strålar. Hoppet. Jag tror ändå det finns hopp.

Rädd

Jag har aldrig varit särskilt rädd av mig. Alltid tänkt logiskt och kalkylerat över riskerna. Inte tagit ut något i förskott, varken vinster eller förluster. Nu vet jag hur det känns att vara rädd. När Astrid föddes hann jag aldrig bli rädd. Det var hårt arbete genom förlossningen. Hoppfull förväntan över att få träffa henne. Så kom beskedet och sedan dess har jag varit rädd.

Rädd för vad som hände. Rädd för vad som kommer att hända. Klarar vi det här? Rädd för att gå utanför dörren. Rädd för att träffa folk. Tänk om dom säger något dumt så att jag blir arg eller ledsen. Tänk om dom inte vet vad som hänt. Tänk om dom kommer fram och gratulerar och säger vad smal du är? Jag vill ju inte vara smal. Jag vill ju ha Astrid kvar i magen. Där levde hon ju.

Rädd för att folk inte skall förstå. Rädd för att dom tror att det går över om ett år eller om vi får fler barn. Oavsett hur många barn vi får så kommer det alltid vara ett för lite. Om ett år skulle vi ha haft en ettåring som sprang runt benen på oss. Hur kan det ha gått över då?

Jag är rädd för att det aldrig kommer att bli bättre. Att varje dag skall börja med att man vaknar och blir chockad. Chockad över att det inte är en mardröm. Sedan är hela dagen en resa genom tomhet. Rädd för att det skall hända igen. Rädd för att vi inte skall orka. Det här är ju livet. Dagarna som passerar, det är ju livet. Mitt liv skulle ju inte bli såhär. Jag hatar att vara rädd.

Alltid med oss

Astrid kommer alltid finnas med oss.


Vi är inte ensamma

Förvånas varje dag över hur många som drabbats av samma sak som oss. Varje dag dyker det upp någon ny änglamamma eller änglapappa som förlorat det mest värdefulla man kan få. Under graviditeten tänkte man tanken att det inte är säkert att allt slutar som man tänkt. Men för varje dag som gick så bleknade den tanken. Efter vecka 12 så minskar risken för missfall avsevärt. Efter vecka 24 överlever många av barnen som föds. Vi lever ju i Sverige. Landet som har lägst mödradödlighet i världen. Landet som har utvecklat sjukvård och kan rädda alldeles för tidigt födda. Men vår dotter kunde inte räddas. Vem hade trott det?

Det tog lång tid innan jag fattade. Läkarna kom in och berättade att de inte kunde göra mer för vår dotter. Jag fattade inte. Hon låg där i mina armar när hennes hjärta slutade slå. Jag fattade fortfarande inte. Det är först nu jag börjar förstå. Börjar förstå att hon aldrig kommer tillbaka. Det var nog ingen som inte blev chockad. Mamma och pappa blev chockade när jag ringde mitt i natten. Berättade att det inte hade gått bra. Att hon dog. Deras första barnbarn fick inte stanna. Vänner och släktingar som väntat på glädjebud, fick istället ett sorgebud.

Jag sitter en hel del vid datorn. Läser om andra änglaföräldrar och deras änglabarn. Det hjälper att känna att man inte är ensam. Det finns föreningar för både drabbade och anhöriga. Tips om hur anhöriga skall bemöta drabbade hittar man här. Sen skriver jag ju här. Det finns säkert dom som tycker att jag är självutlämnande. Ärligt talat så skiter jag i det. Det här hjälper mig att skriva. Det är frivilligt att läsa.


Inga svar

Idag har vi träffat barnläkaren. Obduktionsresultatet har inte kommit än. Läkarna är fortfarande lika oförstående till varför Astrid inte klarade andningen själv. Vi kommer kanske aldrig att få några svar. Ärligt talat vet jag inte vad som är bäst. Att inte veta eller att få veta. Ibland känns det som att ett svar kommer leda till ännu fler frågor. Vi kommer ändå aldrig få veta varför det drabbade just oss. Aldrig få veta varför just vår dotter inte fick stanna.

Jag och Oscar har pratat om vad vi tror gick fel. Bara spekulationer. Vi har gissat oss till samma sak som läkaren. Vi får väl se om vi har rätt. Det kan dröja länge innan vi får svar, om vi får något svar. Oavsett vad det visar så får vi inte vår flicka tillbaks.

Vi besökte graven idag. Blommorna ligger kvar. Lika vackra som när vi lämnade dem efter begravningen i tisdags. Det kändes konstigt att stå där. Stå där och veta att vårt barn ligger under jorden. En meter under våra fötter. Vilandes i sin vita kista, tillsammans med nallen och filten. Med mammas halsband runt sin hals. Älskade ängel. Vår fina lilla flicka.

Begravningen

Begravningen blev precis så fin som vi hade önskat och hoppats. När vi har fått lite distans till allt kommer det att bli ett fint minne. Vi samlades på eftermiddagen, bara de närmsta slänktingarna. Vi ville ha det litet och det var skönt när man väl satt där. Det var tungt ändå, tungt men fint. Jan- Erik som höll i cermonin gjorde ett fantastiskt jobb. Läste fina texter och dikter som passade både oss och Astrid så bra. Skönt att slippa höra prat om gud och himmel när man ändå inte tror på det. Farbror och faster sjöng och spelade "Tears in Heaven" och "Av längtan till dig". Jag har redan använt ordet "fint" flera gånger. Men det är det som passar bäst. Fint. En fin begravning till vår fina flicka.


När själva cermonin var över bar Oscar Astrids lilla vita kista ut till graven. Astrid, trygg i pappas armar. Under tiden ringde kyrkklockorna. Jag och Oscar sänkte tillsammans ner kistan i graven. Solen som lyst från klarblå himmel hela dagen, gick i moln. Det var starkt men fint. Jan-Erik läste raderna som jag och Oscar skrivit till Astrid. Så kom solen fram igen.


Efter gravsättningen behövde vi alla lite stärkande kaffe. Under kaffet pratade Jan-Erik om vikten av att skratta. Skratta och att tillåta sig att sörja. Vi skrattade lite och det kändes fint. Efter kaffet gick vi ut till graven igen. Då var kistan täckt av jord och översållad med alla vackra blommor. Rödhaken sjöng vackert. Vi tände några ljus. Behöver jag berätta att det var fint?

Stort tack till alla som på olika sätt bidrog till att begravningen blev så fin. Den kommer att bli ett viktigt minne för oss.

Dagarna går

Dagarna går. Imorgon är det två veckor sedan Astrid kom och togs ifrån oss. På hennes tvåveckorsdag skall hon begravas. Det kommer bli en fin dag. Det kommer att bli en tung dag. Jag tror och hoppas att vi kommer att få fina minnen av avskedet till vår flicka. Graven är redan grävd. Det kändes konstigt att titta på den och veta att det är där vårt barn skall ligga. Det skall bli skönt att ha en plats att gå till.

Det kommer bli lite sång och musik. Min farbror och faster skall spela och sjunga. Jag har skrivit några rader till Astrid från mamma och pappa som kommer att läsas upp. Vi kommer bara att vara de närmsta släktingarna på begravningen. Litet, intimt och fint kommer det att bli.

Igår var vi och spelade golf. Det var skönt att göra något annat. Att få vara ute i friska luften och få lite sol på kinderna. Jag och Oscar har inte spelat på två år. Mamma och pappa har grönt kort så dom har spelat lite mer. Storebror höll mest till i skogen och letade efter sina bollar. Det blev en hel del skratt men ibland kommer sorgen över en. Helt utan förvarning så står man där och glor tomt ut i luften. Saknaden. Tanken på att jag borde dra en barnvagn och inte en golfbag i vårsolen.

Ljusglimtar

Om det var en riktigt tung dag igår, så måste jag erkänna att det är lite lättare idag. Även om gråten bränner bakom ögonen så tränger den sig inte på hela tiden som den gjorde igår. Idag kan jag se lite ljus i mörkret. Trots det svåra som har hänt oss så finns det ändå saker att glädjas åt. Saker som gjorde mig glad och lycklig innan Astrid kom och togs ifrån oss. Glädjen finns här men sorgen lägger sig som en dimma över allt.

Jag är glad över att jag har Oscar. Jag skulle inte vilja dela detta med någon annan. Fram tills detta hände oss så har vi klarat oss utan större missöden. Inga större sorger eller katastrofer har drabbat oss. Det är nu man inser att man valt rätt. Vi kommer klara detta tillsammans. Vi kommer komma ut starkare på andra sidan tunneln. Vårt förhållande har i mångt och mycket byggts på humor. Vi har skrattat oss igenom vardagen. Drivit med varandra. Skrattat åt varandra, men framförallt med varandra. Idag har vi redan skrattat mer än vi gjorde på hela dagen igår. Då drog jag inte på smilbanden en enda gång. Det finns ljus i mörkret trots allt.

Vår tokiga hund. Hon skänker oss mycket glädje just nu. Framför allt så tvingas vi går upp ur sängen. Ut i friska luften varje dag. Aska måste ha sina promenader. Även fast vår flicka togs ifrån oss. Jag vet inte hur mycket hon förstår av vad som hänt. Men hon förstår att vi är ledsna. Hon försöker pigga upp oss. Hon bjuder in till galna lekar. Hon lägger sig tätt intill när man är ledsen och behöver tröst.

Oscar och mamma bakar till begravningen. Jag är i vanlig ordning portförbjuden i köket. Sitter här vid datorn och försöker skriva ihop en text till begravningen. Kommer nog inte klara att läsa den själv. Men jag vill skriva den själv. En sista hälsning till Astrid från mamma och pappa.

Delad sorg

Idag har det varit en riktigt tung dag. Jag har gråtit floder. När tårarna inte runnit så har gråten värkt bakom ögonen. Krävt att få komma ut. Jag har ändå hållt mig flytande, med näsan knappt över ytan. Jag inser att det kommer att vara så här en tid framöver. Upp och ner. Vissa dagar kan jag både skratta och känna igen mig själv. Andra dagar är bara sorg. Jag vill ju inte bara vara ledsen över Astrid. Hon är ju ändå det finaste som hänt mig. Som pappa Oscar säger, -Om någon ber en tänka på det vackraste man sett så är det ingen tvekan om vad man kommer tänka på.

Jag skriver, både här och i min dagbok. Skrivit dagbok till och från. Oftast, inser jag nu i efterhand, har jag skrivit när jag har haft det jobbigt. Jag skrev varje dag på min utlandspraktik i Etiopien. Det hjälpte mig att bearbeta allt jag var med om där. Att skriva hjälper mig nu också. Oscar har börjat spela gitarr igen. Jag tror att han spelar för Astrid. Jag hoppas att det hjälper honom.

Slås dagligen av hur många som drabbas av Astrids födelse och död. Det är så många fler än jag och Oscar som har väntat och längtat i 9 månader. Mina föräldrar har längtat efter sitt första barnbarn. Längtat efter att bli mormor och morfar. Det har dom blivit också. Men inte på det sätt som vi hoppats. Vänner, släktingar, arbetskamrater som också väntat. Så många fler än vi som är ledsna och sörjer. Andra änglamammor och änglapappor som återupplever sorgen och glädjen över sina änglar när de får höra om vår ängel. Även om det gör ont att se andra sörja så är det skönt att ha så många att dela sorgen med.

Det gör ont att Astrid aldrig fick uppleva våren. Höra fåglarna kvittra. Känna doften av regnvåt jord. Se blåsipporna blomma. Allt jag brukar uppskatta sörjer jag nu att min dotter aldrig fick uppleva.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0