Livet efter Astrid

Mitt humör matchar vädret idag. Regnigt, grått och trist. Vilken skit dag. Skall snart åka och jobba. Måste äta, byta om och gå ut med hunden först. Istället sitter jag här. Plågar mig själv genom att läsa förlossningsberättelser på nätet. Förlossningsberättelser som slutar med levande, skrikande barn. Brevid mig ligger ett papper från Febe. En inbjudan till Febe-dagen i oktober. En förfrågan om vi vill ha vår döda dotters namn uppläst i kyrkan. Samtidigt som dom tänder ett ljus. Livets ytterligheter. Livets orättvisor.

Nej idag vill jag gräva ner mig. Slippa vakna. Vara nergrävd och slippa se sol och regn. För en sån här dag gör inte solen mig lyckligare. Regnet gör inte mig inte heller mer ledsen. Nej, det spelar ingen roll. Idag är dagen som stavas melankoli. Varför vet jag inte. Det bara är så. Det bara visade sig vara så när jag vaknade i morse. Jag har lärt mig nu, att det är så livet är. Och kommer vara. Ibland upp. Ofta ner. För vår dotter är död. Oåterkalleligt död. Och det är saknaden och sorgen som gör mig så här. Saknaden som kommer vara med mig ända in i evigheten. Kan bara hoppas att imorgon är en bättre dag.

Ja så står man där. På kyrkogården. Tittar på sitt barns gravsten. Stenen som man själv valt ut där nere på stranden. Stenen som blivit slipad av havets vågor på min barndoms strand. En sten som jag hade hoppats Astrids små nakna fötter skulle trampa på. Istället fick den göra henne sällskap i döden.

När jag nu väl stod där och tittade. Ja, då hade jag slut på tårar. I alla fall för tillfället. Det kändes ändå fint. Och lite bra. Konstigt nog. Det kändes bra att det blev fint. För även om vår dotter nu bara finns i våra hjärtan, så vill vi ju att hon skall få det finaste.

Såhär blev det. Vi är i alla fall väldigt nöjda.
Så nöjd som man nu kan vara över sitt barns gravsten.

Idag har Astrids gravsten kommit. Har väntat på den här dagen länge. Trott att det skulle kännas skönt när den kom. Som ett steg på vägen. Tydligt för alla vem det är som äger nallen, marsvinet och alla blommorna. Det är ju Astrids plats. Nu står det där också. Astrid Olin, vår älskade dotter, född och död den 20 april 2010. Det kändes skönt också. Först.

Sen kom jag på hur jävla hemskt och orättvist det är. Att vi är glada över en gravsten. När vi egentligen borde glädja oss åt det första leendet. Förbannades jävla skit. Jag vill inte att min dotter skall ha en jävla gravsten! Jag vill inte att hon skall ligga en meter under jorden. Jag vill att hon skall finnas här hos mig. Hålla mig vaken om nätterna. Kräkas i mitt hår. Skrika hål i mina öron.

Men så kommer det aldrig bli. Det är förvånansvärt svårt att lära sig leva med det.

Det är inte utan att jag är lite stolt över mig själv idag. Jag har gjort det. Det där som jag bävat för sedan den 1 augusti. Jag har träffat Malva. Malva är en fin liten perfekt flicka som är född just den 1 augusti. Hennes föräldrar är våra bästa vänner. Astrid och Malva skulle bli bästa vänner. Nu blev det inte så. För Astrid är död och Malva är levande. Astrid kommer aldrig kunna leka. Aldrig börja skolan. Aldrig spana på killar/tjejer på stan. Astrid kommer aldrig få göra allt det där. Allt det där som Malva kommer göra.

Det känns så orättvist. Men jag är ändå ärligt glad för deras skull. Glad att dom slipper gå igenom allt som vi tvingas göra. Glad att hon finns där så vi ständigt påminns om var Astrid skulle varit i livet just då. Ibland kommer det vara en svår påminnelse. Men ibland, någon gång så kanske. Någon gång kommer vi kanske kunna vara glada för att Malva påminner oss om vår flicka som inte fick stanna. För vi får aldrig, aldrig glömma henne.

Hon är så fin Malva. Hon pruttar, skriker, spyr och gör allt det där som små barn skall göra. Allt som Astrid aldrig gjorde. Jag lånade henne lite. Bar på henne. Kände värmen från hennes lilla kropp. Hörde henne gny. Jag kommer nog fortsätta låna henne ibland. Tjuva lite på det där som vi missar.

Så liten på jorden. Så stor betydelse i livet. Astrid, som levt i min mage i nio månader. Föddes och dog. Levde på jorden några få timmar. Ändå har hon förändrat hela mitt liv. Mitt liv och många andras liv. Livet före Astrid. Livet efter Astrid. Två helt skilda liv. Trots att hon bara funnits en bråkdel av mitt liv. Trots det, det mest betydelsefulla som hänt mig. Nu och för alltid.

Varje barn är en gåva. Någonting man aldrig får ta för givet. Jag tar inte Astrid för given. Trots att hon redan är förlorad. Förlorad, men ändå levande. Levande så länge vi minns och talar om henne. För hon kommer aldrig glömmas bort. Inte så länge jag lever. Hjälp mig att minnas henne. Tänk på henne. Tala om henne. Det är inte farligt. Sorgligt, men inte farligt. Glömmer vi henne, har hon funnits i onödan. Då har vi lidit i onödan. Sörjt och genomlevt smärta utan anledning. Och det, det tänker jag inte gå med på.

Den 20:e varje månad kommer alltid att förknippas med födelse och död. Idag är det fyra månader sedan Astrid kom till oss och lika snabbt försvann. Jag antar att det går framåt. Vi lever, andas, äter och finns till. I alla fall fysiskt. I alla fall ibland. Våra hjärtan är för alltid sargade. Själarna fyllda av tomhet. Ändå detta hopp. Hoppet om en framtid som är värd att leva för.

Framåt. Ja det går nog ändå framåt. I små steg. Ibland backar vi tillbaka. Faller. För att sedan resa oss igen. Vi har ju inget val. Trots att vi tyckte livet tog slut när Astrids låga släcktes så vaknar vi ändå varje morgon. Andas och finns till. Det är inte mycket att välja på. Livet går vidare. Vare sig vi vill eller inte.

Den 19 augusti. I flera veckor har vi sett fram emot det datumet. Med både vånda och förhoppning. Tanken var att vi skulle få veta hur det stod till med våra gener. Svar på om Astrids dödsorsak var genetisk, eller om det var natuens nyck.

Vi satt där och väntade. Klockan gick. Jag frågade i receptionen om vi hade fått rätt tid. Det hade vi. Läkaren skulle nog komma snart. Vi väntade lite till. Slutligen kom hon. Då hade vi suttit där i fyrtiofem minuter och våndats. Svaret blev inte som vi trott. Det blev inget alls. Remissen hade inte blivit skickad.

Det konstiga är att det upptäckte dom fem minuter innan vår avtalade tid. Kollar man inte upp innan patienten kommer att man har ett svar att ge?! Sen är det är ju inte så att vi dansar till fölossningen på lätta fötter direkt. Det är en enorm kraftansträngning för oss bara gå in genom dörrarna. Jag hade till och med sjukskrivit mig från jobbet för att orka gå dit.

Jävligt snopet. Här har vi gått hela sommaren och vetat att just då. Den 19 augusti kommer vi få veta. Då kanske vi kan ta ett steg till i sorgen. Ett steg vidare på livets stig. Men icke. Nu får vi vänta igen. Bara på grund av någons misstag. 

Vi vill veta för framtiden. Astrid får vi aldrig tillbaka. För just nu är det så det känns. Att ett levande barn är det enda som kan ställa allt till rätta igen. Inte för att det någonsin blir detsamma igen. Det kommer alltid fattas ett barn i vår familj. Men det skulle vara väldigt skönt att veta. Veta att det inte är våra gener det är fel på. Då behöver vi i alla fall inte oroa oss för just det. Då är det bara alla andra miljoner saker som kan hända kvar att oroa sig för.

Det är dax att åka upp till Astrid och plantera nya blommor på graven. Sommarblommorna har gjort sitt. Inhandlat nya blommor som skall hålla en bit in på höstkanten. Vi vill ju göra det så fint vi kan för vår lilla tös. Andra nyblivna mammor och pappor bekymrar sig över blöjbyten, mjölkstockning och eksem. Våra bekymmer är inte alls lika kära. Visst, jag tycker om blommor. Men jag hade helst sluppit bekymra mig om vilka jag skall plantera på mitt eget barns grav.

Vad det var för blommor? Det har jag glömt. Frågade expediten. Två gånger. Det är redan glömt igen. Det var något på l... Lo...nej..La...nej...Lu..nej, inte det heller. Kommer inte på det. Det är det där med den tröga hjärnan igen. Min vanligtvis tröga hjärna som nu är överhettad av sorg. Det gör den inte snabbare.

Jag har en tagg i hjärtat. En tagg som vrids om varje gång jag öppnar facebook. Varje gång jag öppnar facebook är det någon ny bekant. En bekant som blivit mamma eller pappa. Det gör ont i hjärtat. Ont därför att inte vi fick uppleva lycka när vår dotter föddes. Ont därför att jag inte klarar att känna äkta lycka för deras skull. Det gör ont att känna sig missunsam och avundsjuk. Ändå fortsätter jag att öppna facebook. Försöker leva i den här världen. Den här världen som inte är till för mig just nu. Den världen som är till för er med sol och lycka i sinnet.

Taggen i hjärtat gör ont. Smärtar för att jag vet. Att dom får dra barnvagnen där i höstsolen. När vi sitter vid graven och gråter. Ont för att jag vet. Att dom kommer få lyckönskningar och gratulationer. När vi bara fick ledsna blickar och medlidande. Även om vi känner oss stolta över vår fina dotter så är det svårt att visa det. För vår dotter kommer alltid vara förknippad med sorg för andra.

Det finns ingen rättvisa här i världen.

Sommaren på Gotland. Det är något särskilt det. Tänk om Astrid fått varit här och delat den med oss. Känt solens strålar och varma vindar. Studsat där i barnvagnen över stock och sten. Känt det svalkande vattnet kring små fötter och långa tår. Nu blev det inte så. Vi står ensamna kvar. Skyldiga att njuta av det som vår dotter aldrig fick uppleva.

För det är så det ofta känns. Skyldig. Skyldig att säga att maten smakar gott, fast jag i själva verket rasat i vikt. Tappat kilo efter kilo eftersom inget längre smakar. Ständigt illamående. Ont i magen. Tomheten som gör sig påmind.

Skyldig att uppskatta vår vackra ö och den härliga sommaren. Skratta och vara glad. Trots att jag helst av allt skulle vilja lägga mig ner och sluta finnas till.

Men så ibland. Glimtar lyckan till. Helt plötsligt och oväntat smakar maten igen. Jag ser de vackra i vyn. Uppskatta vågornas svalka igen. Trots denna ständiga påminnelse om allt som gått förlorat. Tankarna på hur det borde varit. Tankarna på hur vi kunde mått just nu. Vi skulle varit en lycklig familj. Men vår fina dotter fattas oss. Hon kommer aldrig åter. Aldrig någonsin.

Det är något alldeles alldeles särskilt med Fårö.

Helgumannen på Fårö.

Helgumannen´s fiskeläger.

 

(Tack alla för era snälla kommentarer. Ja, jag kanske borde skriva en bok!? Nina, hjälper du mig med layouten? ;-))

Jag känner inte igen mig själv. Jag som brukar vara världens stresståligaste. Hålla massor med bollar i luften samtidigt. Göra det bra och dessutom tycka om det. Se det som en utmaning. Stå stadigt när det blåser hårt. Jag vet inte om jag gör det längre. Klarar inte stressen. Har ingen koll på tillvaron.

Att förlora vår dotter. Det värsta av allt jävligt man kan tänka sig. Inte nog med att försöka lära sig leva med sorgen, tomheten och saknaden. Jag måste inse att jag inte fick behålla mitt jag heller. Att jag inte fick förbli den person jag var innan. Men jag kanske kommer tillbaks. Den jag var innan och mina egenskaper som jag numer saknar. Vad vet jag. Jag hoppas det. För så som jag är nu, så vill jag inte ha det.

Tills dess att jag blir jag igen. Så får jag väl gå här och försöka lära mig leva. Lära mig leva med den som inte längre känns som jag. Och hoppas. Att en dag. En dag kommer jag få vara mig själv igen. I alla fall någorlunda lik den jag en gång var. För den del av mig som dog tillsammans med Astrid kommer jag inte få tillbaks. Den vill jag inte ha heller. För den är hennes. Precis som att hon lever genom mig, så dog en del av mig med henne.

Det har varit en händelserik vecka. Min enda semestervecka denna sommaren. En vecka som gått i kärlekens tecken. En vecka som också varit fylld av ångest och sorg. Hopp och förtvivlan. Precis såsom livet är nu för tiden. Vi har varit på bröllop. Kärlek. Min bästa vän har fått barn. Kärlek och ångest. Hopp och förtvivlan. Jag och Oscar har förlovat oss. Kärlek och hopp. Vi har semestrat i skärgården med Dolly. Utan Astrid. Alla känslor på en och samma gång.

Jag förstod att det skulle bli jobbigt när min bästa vän skulle föda. Men inte att det skulle bli så jobbigt. För min del menar jag. Men det är ju så för mig. Att föda barn. Det är inte förknippat med glädje som för andra. För min del är det enda normala att åka in till fölossningen med ett barn i magen. Fylld av hopp och förväntan. För att sedan åka hem utan barn. Fylld av sorg och förtvivlan. Jag var livrädd att det skulle bli så för dom också. Säker på att det skulle bli så. Hade planerat deras barns begravning. Hur jag skulle kunna hjälpa till. För jag vet ju hur det går till.

Jag skulle åka och tanka bilen. Jag visste helt plötsligt inte hur man gjorde. Jag stod där som ett fån och stirrade på bensinpumpen. Ångesten rev och slet i bröstet. Tänk om deras barn också dör. Våra barn skulle ju leka tillsammans. På jorden. Inte i himlen. Det gick flera minuter. Jag fick inte ihop det. Mindes inte vilken bensin vi använde. Vi har haft samma bil i snart 4 år. Jag har tankat den hundratals gånger. Jag har jobbat på bensinmack. Men jag visste inte hur man gjorde. Tänk om dom också tvingas bli änglaföräldrar.

Som tur var blev det inte så. Dom fick en välskapt liten flicka. En vacker prinsessa. Som skrek och rörde sig. Lika lång som vår Astrid och bara 20g tyngre. Ett litet mirakel. Ett barn att ta med sig hem. Jag är så glad för deras skull. Och så ledsen för vår skull. Ledsen att vi inte fick ta med vårat barn hem. Livet är så orättvist.

Ömma punkter. Känsliga knappar. Tänk att jag hade sådanna. Det trodde inte jag för några månader sedan. Visst fanns det saker som gjorde mig upprörd och ledsen. Men inte så ledsen att tårarna inte gick att hejda. Nu räcker det att någon tittar på mig. Tittar på mig med hundögon och undrar hur det är. Då blir det jobbigt. Svårt att stå emot. För hur mycket än gråten lättar på trycket, så passar den inte i alla rum. Ibland gör den bäst i att vänta en stund. Stanna där inne och byggas upp tills den inte går att hejda.

Ibland håller man emot så länge att det gör ont. Jag går i flera dagar och bara bygger upp sorgen inom mig. Sen är den helt plötlig svår att få ut. Så var det härom dagen. Sorgen smärtade i bröstet. Gjorde ont i halsen. Brännde bakom ögonen. Men vägrade komma ut. Jag gick och hoppades på att någon skulle komma där och trycka på knappen. Men nej då. Bara klämkäcka människor. Glada miner. Inte ett endaste hundöga.

Så jag åkte till graven. Sent, sent på kvällen. En ljus sommarkväll, det blåste. Regnet hängde i luften. Men det var ändå ljust. Så fort jag såg Astrids grav så brast det. Äntligen kom det ut. Jag fick se den lilla nallen från min bror. Min storebror som längtat efter att få bli morbror. Vindsnurran som Sandra och hennes barn hade haft med sig. Hela vägen från Italien. Ängeln från Nina och hennes familj. Lavendeln som doftade så gott på kvällen. Nej det gick inte att stå emot. Jag satt hos henne en stund. Grät över allt som gått förlorat. Över allt som inte blev som vi hoppats och tänkt.

När jag kände mig klar, satte jag mig i bilen. Satte på musik. Träffade en känslig punkt. En melankolisk visa. Med den vackraste rösten. En visa om att leva på hoppet. Att aldrig ge upp, fast det är försent. Den visan, som för alltid kommer att påminna mig om Astrid. Påminna mig om vår fina flicka. Och alla förlorade drömmar. Så kom tårarna igen.

Döden. Tre månader sedan den drabbade oss. Tre månader sedan den tog det vackraste vi hade. Jag hatar den. Döden. Jag har haft en bra relation med döden innan. Träffat den då den varit befriande. Oftast i alla fall. Ibland tragisk. Alltid sorglig. Men ofta befriande. Gamla människor som vandrat lång tid här på jorden. Gått en mödosam väg. Sjuka människor som lidit. Smärta. Då kan den vara befriande. Men inte för vår dotter. Min relation till döden är för alltid skadad. Döden har sårat mig. Slagit mig till marken. Skrattat mig rakt upp i ansiktetn. Men jag skall visa den. Jag kommer resa mig igen.

Det är det definitiva med döden som är så svårt att leva med. Det oåterkallerliga. Hon kommer aldrig tillbaka. Hon kommer alltid att vara död. Även när det har gått dagar, månader och år. Så kommer hon att vara död. Och just det, är så svårt att acceptera. Jag vill inte acceptera. Jag vill hålla henne igen. Jag kan vänta år på att få göra det. Men det kommer inte hända. Det är det som är så svårt.

Fast egentligen, vad vet jag? Vad händer efter döden? Vi kanske ses då? Jag lär få vänta länge innan jag får veta. Tror jag i alla fall. Det är ju det med döden. Den är inte bara oåterkallerlig, den kan vara oväntad också. Slår till när man minst anar det. Utan förvarning. Jag skulle gärna träffa döden nu. Ge den en rejäl uppsträckning. Få den att fatta att så där gör man inte. Man tar inte barn från sina föräldrar. Ge henne tillbaka, skulle jag kräva. Jag må vara konflikträdd annars. Men ge mig en kvart med döden så skall ni får se. Då skall ni få se en som tar igen alla undvikna konflikter.

Det går att överleva. Man tror inte alltid det. Ibland vill man bara lägga sig ner och självdö. Ibland gör det så ont att man tror att man skall gå sönder. Jag har hört det innan. Men aldrig fattat det. Förrän jag själv blev drabbad. Att sorg gör fysiskt ont. Det värker i magen. Hugger i hjärtat. Men man slutar inte andas. Trots att det ibland är det man vill.

Det går att överleva. Vi fick levande bevis igår. Jag får levande bevis på det varje dag. När jag träffar andra änglaföräldrar på nätet. Läser om dom i böcker och artiklar. Men jag kan ju inte va helt säker på att dom finns i verkligheten. Dom kan ju vara fiktion. Även om dom känns verkliga. Igår träffade vi livs levande änglaföräldrar från föräldraföreningen Febe. Där satt dom. Livs levande. Det går alltså att överleva. I sju år har dom levat sedan dom miste sin efterlängtade son. 7år. Det är en lång tid.

Vi har bara levat utan vår efterlängtade dotter i lite mer än två månader. Det är en kort tid. En dag kanske jag och Oscar sitter där. Och det har gått sju hela år. Sju år som har lärt oss saker om livet. Saker som varje förälder helst vill slippa lära sig. Ibland kan jag fortfarande inte fatta det. Att hon har kommit, men vänt om. Att vi har blivit föräldrar. Men vi har inget barn hos oss.

Det var så skönt. Befriande. Att få prata med någon som förstår. Man behöver inte förklara. Ingen som är rädd att säga fel saker. Inte rädda för att säga hennes namn. Hajade inte till och blir tysta när vi sa hennes namn. När vi åkte där ifrån var det Oscar och jag som var tysta. Liksom uttömda. Vi hade fått vräkt ur oss. Gett dom vår historia. Vi fick dela deras. Och det kändes minst lika stort.

Den 20 april 2010. Den största dagen i mitt liv. Den värsta dagen i mitt liv. Den dagen, som skulle blivit den bästa dagen i mitt liv. Så fel man kan ha. Vilka falska förhoppningar man kan leva med. Den 20 april. Dagen då vår dotter föddes. Dagen då vår dotter dog.

Dagen, eller rättare sagt natten, började med värkar. Värkarna hade börjat redan den 18 april. Då var dom oregelbundna och inte så kraftiga. Men jag fattade var det var. Att det var värkar alltså. Fast jag aldrig känt något liknande innan så gick det inte att ta misste på vad det var. Vi försökte sova lite, för vi visste ju inte när vi skulle få sova nästa gång. Oscar fick lite sömn. JAg värkte mig igenom natten. Framåt morgonen blev värkarna tätare, jag väckte Oscar som började klocka. 10 minuter mellan värkarna. Vi ringde förlossningen och dom sa att vi var välkomna när vi kände att vi ville komma in. Men att vi gjorde klokt i att vänta hemma, för det kunde dröja länge än.

Vi hade bestämt redan innan att vi ville vara hemma så länge som möjligt. Att fördriva tiden på förlossningen hade vi ingen lust med. Timmarna gick, vi fösökte titta på film. Packade klart väskan. Det gjorde ganska ont men jag hade god hjälp av TENSen. Jag började plocka hemma, städade lite mellan värkarna. Det visste ju ingen när vi skulle ha tid med nästa gång. Vi skulle ju få en liten bebis med hem. En liten människa som skulle ta upp all vår tid. En liten människa att älska och att vårda. Vårt barn.

Framåt kvällen började värkarna bli allt starkare. Allt tätare. Mamma kom och hämtade Aska. Min fina lilla mamma som var så förväntansfull inför sitt första barnbarns ankomst. Vi ringde in till förlossningen strax efter 5 på kvällen. Nu skulle vi bara göra det sista. Vi skulle in till BB och hämta vårt barn.

Väl inne på förlossningen avtog värkarna lite. Så brukar det ju vara. Jag var 4cm öppen. Tog ett bad. Barnmorskan var inne med jämna mellanrum och lyssnade på hjärtljuden. Allt såg bra ut. Vårt barn sparkade och levde om där inne. Jag var smidig som en ko. För varje värk var jag tvungen att ställa mig på alla 4 och flåsa mig igenom värken. Badkaret var halt och jag fick skavsår på knäna. Vi skrattade.

Värkarna började bli jobbigare och jobbigare. Jag fick prova lustgas framåt 9 tiden. Då mindes jag plötsligt att jag lovat Hanna att jag skulle höra av mig när vi åkt in. Jag övertalade Oscar att hämta min mobil. Skrev ett sms om hur trevligt det var med lustgas och att hon snart själv skulle få prova. Jag tyckte det var synd att vi inte kunde få uppleva ruset tillsammans. Vi brukar ha kul när vi är onyktra.

Barnmorskan som skulle jobba natt kom. Då var jag 8cm öppen. Jag följde skolboken, öppnade mig 1 cm i timmen. Värkarna kom tätare och det började bli jobbigt. Oscar började bli riktigt nervös. Han led av att se mig ha så ont. Ändå var han ett fantastiskt stöd. CTG kurvorna såg bra ut. Hon sparkade där i magen. Vid midnatt undersökte hon mig igen. 10 cm öppen. Nu började det bli riktigt jobbigt. Men det gick. Efter en stund fick jag ställa mig bredvid sängen. Jag hade knölat till lakanet. Då kom första krystvärken.

De lyckades inte få någon bra kurva på CTG:n, det var för dålig kontakt. Barnmorskan beslutade att sätta en skalpelektrod. Då gick vattnet och hjärtljuden sjönk för att genast stiga igen. Det är tydligen vanligt att dom gör det när vattnet går. Det beslutades att sätta sugklocka eftersom de ändå ville ha ut henne fort. Hjärtljuden var helt normala igen. Fem minuter senare föddes hon. Den 20 april kl 01.01.

Hon andades inte. Förlossningsläkaren tog med sig henne och Oscar in i ett annat rum. Jag låg kvar. Barnmorskan sydde mig. Vi pratade lite. Hon var lugn. Jag var lugn. Det är ju vanligt att dom tar ut barnen i ett annat rum. Det är vanligt att dom behöver en liten stund för att piggna till. Minuterna gick. Jag började undra vad som hände. Förlossningsläkaren kom in till mig. Tittade på mig och sa -Er flicka mår inte riktigt bra. Hennes andning fungerar inte. Narkosen är här och dom har intuberat henne. Jag tittade frågande på henne och sa -Är det en flicka? (Under hela graviditeten var jag säker på att det var en pojke). -Ja förlåt, jag glömde säga det. Ni har fått en liten flicka.

Jag var fortfarande lugn. Vi var ju på sjukhus. Allt skulle ordna sig. Jag började fundera på om hon kanske skulle bli skadad på något sätt. Hon kanske skulle få ett förståndshandikapp? Vad gör det tänkte jag. Det ordnar sig. Minuterna gick. Oscar kom in. Askgrå i anskiktet. Panik i blicken. Han sa att han inte trodde att det skulle gå bra. Jag sa till honom att det är lugnt, dom löser det. Jag frågade honom vad hon såg ut att heta. Där låg jag i sängen. Oscar satt bredvid på en stol. Vi stirrade tomt i luften framför oss.

Klockan halv två öppnades dörren. Ett helt koppel av läkare kommer in. Inte bra tänkte jag. Dåligt tecken. Barnläkaren presenterade sig. Han berättade att det inte fanns något mer dom kunde göra. Att dom inte visste vad som var fel. Varför hon inte andades, varför hon hade lågt blodvärde och varför hon var så sur i blodet. Det visste dom inte. Dom var chockade. Det fanns inget som tydde på att något skulle gå fel.

Oscar började gråta direkt. Jag frågade om det var säkert att dom inte kunde göra något. Nej det kunde dom inte. Er dotter kommer att dö. Hennes hjärta slår ännu. Vill ni hålla henne när det slutar slå?! Klart jag ville hålla henne. Jag hade ju burit henne inom mig i nio månader. Vår dotter. Dom rullade in mig till akutrummet där hon fanns. Oscar gick brevid. Där låg hon. Vår perfekta lilla flicka med långa tår och rödblont hår. Narkosläkaren drog tuben ur hennes lilla hals. Dom räckte över henne till mig. Jag fattade fortfarande ingenting. Kunde inte gråta. Den stora tomheten gjorde entré. Tog Astrids plats i magen. Där har den byggt bo. Vägrar att flytta.

Hon låg där i min famn. Så liten och fin. Hennes hjärta slog. Starkt och hårt. Länge. Det kändes som en evighet. Narkosläkaren lyssnade med det lilla lilla stetoskopet. Hon drog några enstaka andetag. Det kom bubblor ur hennes lilla mun. Helt plötsligt fattade jag. Hon håller på att dö. Vårt efterlängtade barn. Hon kommer tas ifrån oss fortare än hon kom. Tårarna började rinna. Där satt vi. Nyblivna föräldrar. Med ett döende barn i famnen. Det var ju inte såhär det skulle bli.

Till slut gav hennes lilla hjärta upp. Det stod en hel skock med läkare och barnmorskor runt oss. Alla var djupt tagna över stundens allvar. Chockade över att det gick så fel. Vi fick komma in på ett annat rum. Astrid fick stanna hos oss. Vi bestämde att Astrid var hennes namn. Vi höll henne. Tittade på henne. Upptäckte hennes långa tår och att hon hade min näsa. Pappas grop i hakan. Vackra lilla flicka. Vi fick tvätta henne. Klä henne. Ta bilder av henne. Vi grät. Höll om varandra. Höll om vårt barn.

Oscar ringde sin mamma och berättade. Jag ringde min mamma och berättade. Det som skulle bli ett glädjebesked blev ett sorgens bud. Det var det värsta samtal jag någonsin tvingats göra. Min mamma. Astrids mormor, skrek rakt ut när jag sa att det inte hade gått bra. När jag sa att; mamma hon dog. Jag skickade sms till mina närmsta vänner. Jag ville att alla skulle veta. Att vi fått barn. Ett dött barn.

Vi som skulle åka hem med vårt barn. Allt vi fick med oss var en väska med oanvändna bebiskläder. En hårlock och ett fotavtryck från vår flicka. Vårt barn fick inte följa med oss. Hon fick åka ner i lasarettets kylrum.

Finaste lilla Astrid, tänk om jag kunde få hålla dig igen.

Då var midsommar över för den här gången. Det var väl länge sedan man mådde så bra på midsommardagen. Fysiskt i alla fall. Själen gör ännu ont. Jätteont. Jag hade ju sett framför mig att få fira midsommar med vårt lilla barn. Nu blev det inte så.

Vi firade med sötaste vännerna i Väte. Hade jättetrevligt. Som alltid när vi ses. Vi åt gott. Alldeles för mycket som vanligt. Klädde midsommarstången. Däremot hoppade vi över små grodorna. Testade varpasvingen istället.

Hanna, Aska och jag framför midsommarstången som blev liten, men naggande god.

 

Värsta varpaswingen. Jag klåddde Jocke i alla fall. Och det var ju det viktigaste.

 

I torsdagskväll åkte jag hem till mor och far. Jag och mamma var ute med Aska och plockade blommor. De vackraste blommorna som vi sedan band en krans av. En krans av de vackraste sommarblommorna till vår finaste flicka. Jag önskar hon kunde fått haft den i håret. Men så blir det aldrig. Istället fick vi lägga den på hennes grav.

 

Astrid, älskade lilla gumman

Vi grät vid din grav idag, mormor och jag

Du förstår, vi är så ledsna för att vi inte får hålla dig

För att vi inte får lära känna dig

För att du inte får dela livet med oss

Vi hoppas i alla fall,

att du tyckte om kransen

att du kände doften från blommorna

Glad midsommar fina lilla ängel

Igår var sista dagen vi var sjukskrivna. Idag börjar vardagen igen. Det är väl så det är tänkt i alla fall. Men sorgen och saknaden är inte slut. Inte på långa vägar. Jag skulle bli mycket förvånad om den någonsin tar slut. Oscar börjar jobba på torsdag, jag börjar nästa tisdag. Nu är det slut med att leva på staten. Nu skall vi stå på egna ben igen.

Det är både skönt och skrämmande att börja nytt jobb. Skönt därför att inte alla vet vad som har hänt. Skrämmande för att alla inte vet vad som har hänt. Skönt för att jag kanske bara kan få vara jag. Inte Veronica med sorgen som många säkert förväntar sig. Visserligen är det precis den Veronica jag är. Den med sorgen. Men det syns inte alltid utanpå. Skönt att slippa massor "jag beklagar sorgen" vareviga dag. Fast det är ju det jag vill ha. Också. Men inte bara.

Många man möter verkar ha svårt att veta hur dom skall bete sig. Det förstår jag. Det hade jag också haft. Vad säger man när alla ord verkar för små? Vad gör man när alla handlingar känns meningslösa? Jag vet inte. Tänk om jag visste. Då hade jag varit en vis kvinna. Som tur var är jag ändå ganska vis. Jag vet att en klapp på axeln eller en kram räcker långt. Vänliga ord hjälper en på traven. Det som hade botat vår sorg och längtan kan ingen ge oss. Det är bara Astrid som kan. Astrid, vår dotter som vi aldrig kommer få tillbaka.

Jag kan inte fatta det. Imorgon är det två månader sedan Astrid föddes och dog. Två månader. Det känns som en evighet. Det känns som igår. Det som att det aldrig har hänt. Overkligt.

Astrid är det första jag tänker på när jag vaknar. Det sista jag tänker på innan jag somnar. Och hela tiden däremellan. Hur kan någon som är var så liten, någon som funnits med så kort tid, betyda så mycket?

Ibland tänker jag att vi kommit en bit på väg. Det har vi också. När jag tänker tillbaka på tiden precis efter Astrid föddes och dog, så fattar jag inte hur vi överlevde. Människan är stark. Man klara mer än man tror. Nu händer det till och med att jag känner mig normal emellanåt. Men det blir aldrig som förut.

Det finns en tid före Astrid. En tid efter Astrid. Vi förstod ju att livet skulle bli annorlunda efter att vi fått barn. Men inte trodde vi att det skulle bli såhär.